MARIA JACOBSON JOURNALISTICA.SE: En plikt att inte tystna

Min vän skäms nästan för att hon inte är döende. Hon är sjukpensionär och skäms för att hon i dag inte är lika sjuk som många av de personer som misshandlas av det nya systemet. Hon, med en hjärntumör som efter operation gav bestående problem med bland annat hörsel, menar att hon klarade sig i sista stund, innan kriterierna för sjukdom skärptes. Jag vet ett antal personer som känner likadant. De har svåra psykiska sjukdomar och skäms för det.
Det är människor som tidigare visserligen känt sig utanför men som under de senaste fyra åren allt mer börjat känna sig som parasiter. Det är en konsekvens av det fortsatta borgerliga styret.
I onsdags kväll var jag på Publicistklubbens möte i Göteborg. Där sa Anna-Lena Lodenius, en av dem som hårdast bevakat extrema högerpartier, att hon kände en viss trötthet av att kommentera Sverigedemokraterna. Men vi får aldrig tröttas i debatten om högerextremism och rasism - för mig innebär tystnad lika med glömska och acceptans. Outtröttlighet och ett ständigt ifrågasättande är vad som gäller i frågan.

Missnöje var inte det första jag tänkte när det stod klart att SD kommit in i riksdagen. Högerregeringen har naturligtvis banat väg för en ökande konservatism. Bortsett från SD:s nationalistiska och främlingsfientliga idéer är partiet i grunden också högerkonservativt. Modernare maktanalyser som handlar om genus eller normkritik är inget som går hem i SD.
Jag tror det är att underskatta SD:s väljare att se dem som en missnöjd skock. Snarare tror jag de vill ha ett sådant Sverige som målas upp i partiets program och företrädare. Man gillar tanken på en ideologi av skillnadstänkande som baseras på idéer om biologisk och kulturell särart, oavsett om det gäller kön, sexuell läggning eller etnicitet. Till det läggs starka normer om "det svenskas" unika ställning som med all kraft måste försvaras. Man får akta sig att köpa retoriken om "den misslyckade integrationen" rakt av och se att det också handlar om strukturell diskriminering och utestängande mekanismer som försvårar alla sorters integration.
Partiets vurm för äldrevården kanske kan vara lätt att stämma in i - vem vill inte ha det gott på äldre dar - men det verkar inte som SD tänkt på att vård- och omsorgssektorn redan i dag är beroende av migranters arbetskraft. Partiet tar heller inget som helst ansvar för globala frågor om migration, konflikt och klimat utan formulerar ett Sverige som ett vakuum, ett reservat.

SD:s framgång banar väg för andra främlingsfientliga partier och yttringar är jag rädd. Deras mandat i riksdagen och på lokalplanet gör det legitimt med åsiktsförskjutningar i det politiska klimatet och bland allmänheten, tilltagande främlingsfientlighet och rasism. Precis som Daniel Poohl, chefredaktör för tidningen Expo, tror jag vi får tugga i oss att Sverige inte enbart är det öppna och jämlikhetssträvande land många av oss gärna vill se. Bilden av Sverige som ett jämlikhetens och de mänskliga rättigheternas föregångsland växlas in mot annan; ett land där extremism kan frodas och rättigheter bara ska vara för vissa. Vi sällar oss till raden av länder där främlingsfientliga partier och yttringar är en del av etablissemanget.

På ett distanserat sätt kan man säga att Sverige blivit ett mer politiskt spännande land. Det trygga och stabila är historia. Den nya situationen kräver rannsakning, mod och påhittighet. Oppositionen både utom och inom parlamentet måste vässa sig. Mobiliseringen för ett rödare Sverige måste börja nu - och av vad jag kan utläsa är det vad som sker. Manifestationer av olika slag avlöser varandra, både på nätet och på gatan. Förtvivlan förbyts i vrede - en perfekt utgångspunkt för förändring.