Grunden för den socialdemokratiska utbildningspolitiken är, och har alltid varit, det livslånga lärandet. Det är också här den nya socialdemokratiska utbildnings- och kunskapspolitiken måste ta sitt avstamp. Ska Sverige kunna återta sin topposition som kunskapsnation måste utbildningspolitiken spegla lärandet från förskola till universitetsnivå, men får inte stanna därvid. En socialdemokratisk kunskapspolitik måste också spegla det lärande som sker utanför det traditionella utbildningssystemet och som sträcker sig genom hela livet.
Resultaten i svensk skola går åt fel håll. Detta är ett varningstecken som måste tas på allvar. Till viss del kan detta förklaras av de nedskärningar som genomfördes i början av nittiotalet, men det är långt ifrån hela förklaringen. Inte heller räcker det att lägga till den oro som alltför många elever upplever i klassrumsmiljöer som präglas av stök, mobbning och normlöshet. Det handlar dessutom om en skrämmande nedvärdering av kunskapens betydelse för vårt samhälle och för den enskilde individens möjligheter att lyckas i vårt samhälle.
Tyvärr har skoldebatten under det senaste decenniet kommit att handla mer om ordningsfrågor, kommunalisering och betyg än om de grundläggande värderingsfrågorna i svensk skola. Resultaten i svensk skola avgörs inte av om skolans huvudman är en svensk kommun eller den svenska staten. Vi har i dag en skola där den statliga styrningen är större än på mycket länge, så det kan inte vara kommunaliseringen som är orsaken till de sjunkande resultaten.
Debatten om kommunaliseringen av huvudmannaskapet för den svenska skolan är en pseudodebatt vars huvudsakliga syfte är att skydda debattörerna från att behöva diskutera mer genomgripande och svåra frågor i den svenska skoldebatten.
Allvarligare är att möjligheterna till ett livslångt lärande alltmer har urholkats. Möjligheterna till en andra chans i kommunal vuxenutbildning är i dag betydligt mindre än vad de var för tio år sedan. Detta får till effekt att den som inte skaffade sig en fullständig gymnasieutbildning, eller skulle vilja komplettera sin gymnasieutbildning för att kunna byta spår i livet, tyvärr har betydligt mindre möjligheter till detta i dag. De val, eller icke-val, man gör i ungdomsåren får inte stänga dörrar mot framtiden senare i livet. Ett fungerande utbildningssystem måste ha som mål att öppna dörrar, inte att sortera och stänga ute.
Det saknas vidare tydliga strategier för de avancerade yrkesutbildningarna. Dessa utbildningar leder ofta till jobb i sektorer med god arbetsmarknad och med utvecklande jobb. Dessa utbildningars betydelse för den enskilde och för kompetensförsörjningen till expansiva branscher får inte negligeras och sättas på undantag.
Det är också viktigt att återställa finansieringen för de högskolestuderande. Ska den högre utbildningen i realiteten stå öppen för alla så måste studiemedelssystemet fungera så att även studenter från studieovana och mindre välbärgade hem vågar välja att studera vidare. En bra finansiering bidrar även till bättre resultat då studenterna kan fokusera på sina studier i stället för att oroa sig över sin ekonomi.
Här har socialdemokratin ett par tydliga utmaningar att ta tag i när det gäller utbildningspolitiken. Självklart finns det fler utmaningar än så. Men någonstans måste man börja. Det är bara att hoppas att Mikael Damberg får sitta kvar som utbildningspolitisk talesperson för S, så att han kan fortsätta det arbete han påbörjat. För nu krävs det knivskarpa förslag om S ska återta trovärdigheten i utbildningspolitiken.