En misslyckad växling
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En annan dag såg jag ett annat program som också handlade om stafetter. Programmet var minst lika spännande, om än inte underhållande. Visst fanns det likheter och paralleller att dra mellan USA: s insats i korta stafetten och stafetterna inom vården. Båda leder till diskning, och det handlar om att man inte är samtränade. Det blir helt enkelt fel vid växlingen.
Just i det ögonblick stafettpinnen ska lämnas över från den ene löparen till den andre så brister det. Den ene släpper pinnen innan den andre får tag i den och den faller till marken. Laget diskas och förtvivlan bland lagmedlemmarna är stor.
Inom vården är konsekvenserna enorma. Stafettpinnen, det vill säga Agda, Pelle, Wilma och Arthur, du och jag, är helt i händerna på de löpare som landstinget tagit ut till just den här tävlingen.
Självklart är det läkarna som är löparna i laget. Men den som riskerar att diskas när pinnen tappas eller växlingen inte fungerar är inte läkaren utan patienten. Du! Bristen på kontinuitet gör att du riskerar att falla mellan stolarna och inte få den vård du har rätt till. Just när din journal ska gå från en stafettläkare till nästa så händer det som inte får hända. Det slarvas och du får börja om från början - igen. I värsta fall leder detta till stort lidande eller att du till och med dör på grund av försenad diagnos.
Men var ligger problemet? Är det lika lätt att lösa som Folkpartiet anser, nämligen att man ska förbjuda hyrläkare inom primärvården och psykiatrin. Nej, lösningen är ännu enklare än så.
Det handlar om att ha viljan och den politiska orken att öka antalet platser på läkarlinjen och se till att fler examineras. Men en sak kan man konstatera. Läkarfacket har verkligen lyckats med sin strategi, att hålla nere antalet läkare så att bristen på utbildade läkare kan upprätthållas och därigenom pressas också lönerna upp. Från läkarhåll har vi således inget stöd att hämta när det gäller att hitta lösningar.
Men att få full effekt av satsningar på ökade antal platser på läkarutbildningen tar tid. Det finns därför anledning att fundera över hur läkarens tid nyttjas.
Man kanske ska öka läkarens tid med patienter och låta någon annan sköta det administrativa. Men det räcker kanske inte. Det är kanske värt att pröva på Folkpartiets nödlösning att under tiden helt enkelt förbjuda stafettläkare inom primärvård och psykiatri. Det är en dålig växling, men trots allt en godkänd växling som gör att näste man får löpa sin sträcka så att vi slutligen kan gå i mål. Då kanske Agda, Pelle, Wilma och Arthur, och alla vi andra, slipper bli diskade i vårdstafetten och får den vård vi har rätt till.