En av de mest centrala frågorna inför höstens riksdagsval kommer med all sannolikhet bli den ekonomiska politiken. Frågan är om en socialdemokratisk finansminister eller en moderat kommer att klara uppdraget bäst. Svaret på den frågan är direkt avhängigt vilken ekonomisk politik som man vill ska föras.
Anders Borgs förtroende som statsminister är fortfarande mycket högt. Det svenska folket har sett hur han under större delen av regeringen Reinfeldts tid klarat av att hålla statsfinanserna i gott skick. Ofta jämförs han med framgångsrika socialdemokratiska finansministrar, och ofta har Anders Borg själv hörts hylla den socialdemokratiska krispolitiken från 1990-talet.
Men det är här en stor del av problemen med dagens ekonomiska politik ligger. Den politik som Anders Borg så framgångsrikt förvaltat var utformad för 1990-talets förutsättningar och problem. Inte för dagens. Man skulle kunna säga att Anders Borg regerar i det historiska skenet av nittiotalskrisen. Nu ser vi effekterna av det. Vi har inte på allvar kunnat mildra effekterna av den lågkonjunktur som vi befinner oss i på det sätt som skulle ha behövts. Insatserna har kommit för sent och har dessutom många gånger varit för svaga. Målet att hålla statsfinanserna på goda plussiffror har gått före målet att förebygga den ekonomiska krisen.
Men så ser vi också baksidan av myntet idag. Massarbetslösheten biter sig fast och långtidsarbetslösheten ökar. Vår tillväxt är svagare än vad många jämförbara länder uppvisar. Detta är det pris som vi får betala för den ekonomiska politik som förts.
Vad är då problemet i grunden i dagens ekonomiska politik? Svaret står att finna i nuvarande kombination av räntepolitik kopplad till befintligt inflationsmål, bostadspolitikens utformning och avsaknaden av aktiv arbetsmarknadspolitik.
Låt oss börja med räntepolitiken. Denna politik hanteras förvisso av den svenska riksbanken. Problemet med den räntepolitik som riksbanken för är den alltför stora fixeringen vid inflationen. Målet på två procents inflation har man under lång tid trots detta inte kunnat uppfylla. Den tidigare vice riksbankschefen Lars O. Svensson menar att den räntepolitik som banken fört har spätt på arbetslösheten med drygt 38 000 personer. Har Lars O. Svensson rätt är detta skrämmande. Det finns mycket som tyder på att han rätt. Den europeiska har under de senaste åren sänkt räntan avsevärt mer än vad den svenska har gjort. Detta för att stimulera ekonomin mer kraftfullt.
Ett av motiven för den svenska riksbankens rädsla för att sänka räntan alltför mycket är att man gör bedömningen att svenska folkets skuldsättning är för hög och att bolåneskulden skulle komma att öka om räntor blir mycket låga. Detta argument borde få fler politiker att vakna upp och placera bostadspolitiken högre på den politiska dagordningen. Den bostadsbrist som råder i vårt land gör att bostadspriserna drivs upp med stigande bolån som följd. Detta skulle kunna motverkas genom att bygga långt fler hyresbostäder än vad som görs idag. Med ett större utbud av bostäder skulle marknadspriserna kunna hållas på en lägre nivå än idag med minskat lånebehov som följd. Då kanske också riksbanken skulle våga föra en betydligt mer offensiv räntepolitik än vad man gör idag.
På ett plan har Anders Borg styrt om den ekonomiska politiken i mycket hög grad. Det handlar om arbetsmarknadspolitiken. Här har den aktiva arbetsmarknadspolitik som den socialdemokratiska regeringen förde under nittiotalets senare del och 2000-talets första år ersatts av en politik där stimulansen gentemot arbetsmarknaden kommit att bestå av ett antal jobbskatteavdrag. Omställning har ersatts av vad borgerligheten ser som en god mix av piska och morot, men som till mesta delen består av hårda och missriktade piskrapp. Jobbskatteavdragen är självklart moroten och piskan är den urholkade arbetslöshetsförsäkringen. Allt med målet att sänka reservationslönerna på arbetsmarknaden.
Däremot har de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna som syftade till att förbereda den arbetslöse för den arbetsmarknad som man tror kommer växa vid bättre konjunkturer nästan helt nedmonterats. Anders Borg & Co har valt att se arbetslöshet som ett individ problem där den enskilde ska ”motiveras” till ett återinträde på arbetsmarknaden i stället för att erkänna att det finns strukturella problem på arbetsmarknaden som måste åtgärdas för att kunna öka sysselsättningen. Omskolning är en nyckelinsats som måste få en ny vår inom arbetsmarknadspolitiken. Människor måste ges verkliga verktyg för att kunna bryta sin arbetslöshet.
Socialdemokratin har en stor utmaning framför sig om man ska uppnå Europas lägsta arbetslöshet. Den ekonomiska politik man ska föra måste bryta med den nedskärningspolitik som präglat hela Europa under de senaste åren. Det vore förödande för Sverige om man fortsätter med en politik som förpassar allt fler människor i arbetslöshet och fattigdom. Det gäller att stimulera tillväxten samtidigt som man ger människor möjlighet att växa som individer. Det är en verklig väg mot full sysselsättning.