Utredningen kring fusket med SSU:s bidragsansökningar såväl i Piteå som på regionnivå fortsätter. Det är uppenbarligen en omfattande utredning som görs, eftersom utredningen drar ut på tiden. Det är bra att man verkligen går till grunden med detta så att ansvarsbilden klarläggs och ansvar kan utkrävas. Så länge detta inte är klart kommer SSU-härvan att fortsätta vara en kvarnsten kring halsen på såväl SSU som det socialdemokratiska partiet, och detta gäller både här i Piteå och på länsnivå. Parallellt med den formella polisutredningen får man hoppas att det också pågår ett internt arbete för att klarlägga inte bara vem som juridiskt står som ansvarig för det systematiska fusk som bedrivits, utan också granskar de faktiska och reella ansvarsförhållandena. Det handlar trots allt ytterst om förtroendet för såväl organisationerna som helhet som förtroendet för enskilda företrädare.
Detta interna arbete brådskar eftersom det socialdemokratiska partiet med full fart är på väg rakt in i det nomineringsarbete som ska leda fram till att partiets listor till landstingsfullmäktige och riksdagen ska fastställas vid valkonferenser under senhösten. För att medlemmarna ska ha en chans att ta ställning till förtroendet för enskilda företrädare måste alla turer kring bidragsfusket upp på bordet. Frågan är bara om det pågår något sådant arbete internt, eller om man väljer att sticka huvudet i sanden och tro att det kommer att räcka med det juridiska ansvarsutkrävande som polisutredningen leder fram till. Med den tystnad som råder i frågan från ledande socialdemokratiskt håll finns det tyvärr anledning att hysa oro inför den interna hanteringen av frågan.
Det socialdemokratiska partiet har som målsättning att varje fjärde kandidat på partiets listor i de allmänna valen ska vara yngre än trettiofem år. Det skulle i Norrbotten innebära att man måste vaska fram många nya yngre kandidater inför valet 2014. Om väljarna inte upplever att man fått tydliga svar på ansvarsförhållandena kring SSU-fusket riskerar detta att bli en allvarlig hämsko i nomineringsarbetet. Den fråga som många kommer att ställa sig blir då tyvärr den som Thomas Di Leva ställde sig i sin hitlåt från slutet av åttiotalet, nämligen: "För vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär."
Följdfrågan blir vilka man ska våga nominera, så att man inte nominerar någon som sedan visat sig vara inblandad i härvan. Denna oro riskerar även att drabba de kandidater, som varit aktiva inom SSU bakåt i tiden, men som de facto inte har någon koppling till, eller bär något som helst ansvar för, det fusk som pågått. Så länge inget ansvar utkrävts så har inte någon i egentlig mening heller friskrivits från ansvar. Oron och misstänksamheten kommer att hänga kvar som en kvarnsten runt halsen och dra ner rörelsen i dyn, och ta fokus från de politiska frågor som är så viktiga att diskutera.
Men tron och hoppet är det sista som överger en, och därför får man hoppas att de utredningar som pågår kommer att ge tydliga och klara besked så att ansvar kan utkrävas och rörelsen därefter kan gå vidare med högburet huvud in i nästa valrörelse och slåss för de socialdemokratiska idéer som det här landet och det här länet så väl behöver.