Många har förundrats över att Margaret Thatcher, en hårdför och auktoritär högerpolitiker, kunde sitta kvar så länge vid makten.
Hon var Storbritanniens premiärminister under elva år 1979-1990.
Hennes framgång och långa regeringsinnehav byggde emellertid på ett stort misslyckande hos den brittiska arbetarrörelsen.
I slutet av 1970-talet präglades den brittiska arbetsmarknaden av kaos och oro.
Vintern 1978-79 har gått till historien som missnöjets vinter – ”Winter of Discontent”.
Labourregeringen fick administrera en strejkvåg som satte djupa spår i det brittiska samhället.
Sjukvårdspersonal, renhållningsarbetare, skolvaktmästare och anställda inom transporter, vatten och avlopp strejkade.
När de gick ut i strejk fick sjuka ingen vård, sopbergen växte, kollektivtrafiken funkade inte och barnen fick stanna hemma från skolan. Allmänheten drabbades hårt.
I Liverpool gick det så långt att avlidna inte kunde begravas eftersom dödgrävarna strejkade.
”Om folk dör så får de väl göra det”, sa en strejkvakt utanför ett sjukhus i ett omtalat tv-inslag.
Det var en situation som inte stärkte det folkliga förtroendet för facket eller Labour.
I stället medverkade den till att bana väg för Thatcher och hennes antifackliga politik. Många britter tyckte att facket gick för långt och var för militant.
För mig är det en sedelärande berättelse om hur ett fackligt förtroendekapital kan raseras.
Om människor upplever att strejkrätten missbrukas och leder till allvarliga samhällsstörningar, då växer partier som vill begränsa fackets inflytande. Då blir det lättare att lagstifta om inskränkningar i strejk- och arbetsrätten.
Därför är jag glad att LO-, TCO- och Saco-förbunden använder konfliktvapnet med sans och måtta – och bara när det verkligen behövs.
Ett bra exempel är Kommunals varsel i slutet av 2016 för att privatanställda undersköterskor skulle få samma löneutveckling som undersköterskor i offentlig, kooperativ och idéburen verksamhet.
Det var lätt att motivera och förklara även för människor utanför Kommunal.
Ganska snabbt kom även resultatet i form av ett avtal mellan Kommunal och Almega Vårdföretagarna.
Överhuvudtaget präglas svensk arbetsmarknad av ett gott förhållande mellan fack och arbetsgivare. Det mesta löser sig vid förhandlingsbordet.
Medlingsinstitutet framhåller att den svenska arbetsmarknaden är fredlig i en internationell jämförelse. Få arbetsdagar går förlorade på grund av strejker.
Men det finns orosmoln och militanta tendenser även i Sverige. Den senaste tiden har jag följt nyhetsrapporteringen om den långvariga konflikten mellan APM Terminals i Göteborg och Hamnarbetareförbundet (som är en fristående organisation utan kopplingar till LO eller Transportarbetareförbundet).
Stridigheterna har pågått i snart ett år med punktstrejker och blockader. Någon lösning verkar inte heller vara i sikte.
I måndags sa arbetsgivarna ja till ett medlarbud medan Hamnarbetarförbundet sa nej.
Nu kommer också larmrapporter om att konflikten börjar få allvarliga konsekvenser för Västsverige.
Containertrafiken på tåg till Göteborgs hamn har drabbats svårt av stridigheterna, skriver GP. Containerlinjerna från Jönköping och Gävle läggs ner helt.
I fjol förlorade APMT 50 miljoner kronor, och företaget har fortsatt att tappa volymer under vårvintern.
Cirka 30 personer, därav 24 hamnarbetare, har redan varslats om uppsägning – och APMT utesluter inte att det kan bli ytterligare neddragningar.
När hamnen i Göteborg inte fungerar väljer företagen andra alternativ. Stora hamnkunder som Volvo, SSAB, Stora Enso, H&M och SKF påverkas.
”Ett otal av våra medlemmar har tvingats lasta av importgods i Hamburg och andra hamnar på kontinenten. En del är kvar i Europa, i väntan på nästa chans i transportkedjan, andra har lastats om till fartyg som går till andra hamnar än Göteborg, eller på lastbil direkt till kunden. I Taipei, Marseille, New York och Shanghai diskuteras självklart tillståndet i Göteborgs hamn just nu; hur alternativet till Göteborgsanlöp ser ut”, skriver Berit Blomqvist, vd för Sveriges Skeppsmäklareförening, i GP.
Vad striden handlar om i sak är svårt att greppa för en utomstående betraktare. Det är ett uppskruvat tonläge ord från alla håll och kanter.
Men konflikten handlar i alla fall inte om löneläget. Hamnarbetarna i Göteborg har en snittlön på över 49 000 kronor i månaden (inklusive alla tillägg och övertidsersättning).
I stället talar Hamnarbetarförbundet om frågor som rör medbestämmande och arbetsmiljö. Arbetsgivarna antyder emellertid att förbundet egentligen inte vill ha ett kollektivavtal, eftersom det förutsätter fredsplikt under perioden när avtalet löper, och att det vill fortsätta kunna hota arbetsgivaren med olika former av aktioner.
Klart är under alla omständigheter att läget är allvarligt.
Lika säkert som amen i kyrkan kommer även marknadsliberala krav på att begränsa fackets makt.
”Det är hög tid att begränsa strejkrätten”, manar Jan Björklund (L).
För närvarande är det ett krav med begränsat stöd i det svenska samhället. Men missnöjets vinter i Storbritannien 1978-79 lär oss att folkopinionen kan svänga snabbt.
Långvariga arbetsmarknadskonflikter – som går ut över jobb, ekonomi och samhällsliv – kan ge vind i seglen åt antifacklig retorik och kraven på långtgående inskränkningar.
Därför hoppas jag att den utdragna hamnkonflikten i Göteborg får en snar lösning. De nuvarande låsningarna skadar alla inblandade intressen.