Socialdemokratiska kvinnoförbundet, SSU, Socialdemokratiska studentförbundet och LO å andra sidan ville se en ökad individualisering av föräldraförsäkring med en tredelning under nästa mandatperiod till att börja med.
Men om det är något som utmärkt denna partikongress så är det en allomfattande vilja att visa upp en intern sammanhållning genom att desarmera stridsfrågorna innan de exploderar i uppslitande omröstningar.
Det var nog en klok idé när det gällde den uppenbart riggade motsättningen kring SSU:s förslag om att unga arbetslösa ska komma i jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. En fråga där partiledningen som väntat gick ungdomsförbundet till mötes.
Det var i ännu större utsträckning en klok idé kring den verkliga stridsfrågan om profitdrift i välfärdssektorn där det fanns ett rejält tryck på partiledningen från en stor majoritet av kongressombuden att komma tillrätta med vad man med rätta uppfattar som en ökad marknadisering som eroderat den svenska välfärden.
Men frågan är om inte föräldraförsäkringsfrågan var punkten då en vällovligt kompromissvillig kongress förvandlades till en strykrädd flock hundar som inte vågade samla styrkorna och mäta sina krafter med en partiledning som inte vågar leda opinionen i den här frågan. En partiledning som snarare litar på opinionsundersökningar än sin progressiva instinkt.
Det var kanske för mycket att hoppas på att partikongressen skulle fatta beslut om att tredela föräldraförsäkringen under nästa mandatperiod, än mindre att individualisera den.
Men att man väljer att acceptera en kompromiss som inte ens garanterar att ytterligare en månad viks åt vardera förälder är svagt. I beslutet står det att Socialdemokraternas prioritering för nästa mandatperiod ska vara att:
"Avgörande steg ska tas så att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen uppnås redan under nästa mandatperiod. Ett sätt är att knyta en ytterligare månad inom föräldraförsäkringen till respektive förälder."
"Ett sätt kan vara ..." Det är en intet förpliktigande formulering. Det fanns förmodligen en bred majoritet för ett betydligt mer långtgående beslut. Men det valde man att offra på enighetens altare.
Det är sant att - för att låna Stefan Löfvens ord - "en väldigt stor majoritet av barnfamiljerna vill att det här ska bestämmas vid köksbordet".
Men detsamma skulle man i så fall kunna säga om avskaffandet av sambeskattningen 1971. Den socialdemokratiska regeringen fick ta emot 200 000 protestbrev som skrivits vid de svenska köksborden.
Ändå genomfördes reformen som gjorde att svenska kvinnor på allvar tog steget ut på arbetsmarknaden. En reform som i sin förlängning också innebar att kvinnor kunde bryta upp från olyckliga och förtryckande äktenskap.
Var utanför Kristdemokraterna finns i dag längtan att trycka tillbaka kvinnorna in i köket (där köksbordet står)?
Detsamma skulle man också kunna säga om avskaffandet av föräldrars rätt att aga sina barn 1966 och det uttryckliga förbudet som infördes 1979. Innan dess ansåg barnfamiljerna vid sina köksbord att aga var en självklar del av barnuppfostran. Det fanns ingen folkopinion som krävde förbud. Progressiva politiker gick före och mellan 1965 och 1994 sjönk andelen som var positivt inställda till aga från över hälften till en tiondel.
Olof Palme sa en gång att politik är att vilja något. Han sa också att viljan måste ha en inriktning och ett mål.
I kompromissens brödtext står det att Socialdemokraterna vill att barn ska ha en nära relation till båda sina föräldrar och att ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen dessutom kommer att förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden.
Det är alltså socialdemokratins inriktning och mål. Men helgens kompromiss är inte ens ett påbörjat steg i rätt riktning. Det är möjligen en fundering på att kanske ta ett steg i rätt riktning i framtiden.
Jag förväntade mig inte en individualiserad föräldraförsäkring, men jag förväntade mig ett verkligt steg.