Ibland är livet mer gott att leva än i vanliga fall. Så enkelt är det. Just nu njuter jag verkligen av "La dolce vita" här nere på den spanska solkusten. Jag befinner mig just nu ett par mil utanför Malaga, i La Carihuela. Just nu sitter jag på balkongen och tittar ut över de vackra omgivningarna och börjar så snart känna att den här ljuvliga tiden går mot sitt slut. På fredag går nämligen flyget hem till nordligare breddgrader och vardagslivet som kan vara nog så bra.
Men nog är det något speciellt att vakna, utan att ha ställt väckarklockan, och känna att man kan ta dagen precis som den kommer. Att få sätta fötterna mot den svala klinkern på golvet och så tyst som möjligt tassa ut genom lägenheten på balkongen för att upptäcka att man inte är först ut på banan den här morgonen heller. Att sedan i lugn och ro äta frukost ute på balkongen medan morgonens relativa svalka alltmer övergår till morgonens första hetta medan solen stiger allt högre på himlen är verkligen morgonlyx. Att jag nu efter en och en halv vecka så smått börjar längta efter Bollnäsfils vaniljfil är en annan sak. Jag kommer nämligen inte riktigt överens med mjölkprodukterna här nere. Endera är fruktyoghurten sanslöst söt eller så smakar den ytterst artificiellt. Men det är väl mina svenska smaklökar som spökar.
Morgonens svåraste beslut är inte vad man ska göra, utan när. Stranden ligger ju bara ett par hundra meter bort, så beslutet handlar bara om man ska gå nu eller senare, och sedan vilken skyddsfaktor på solskyddet som man ska välja. Jag läste här tidigare i somras att svenskarna är det folk, näst efter australiensarna som har högst frekvens av hudcancer hos befolkningen. Svenskarna är dessutom mindre benägna att förändra sina solvanor även efter det att man fått en hudcancerdiagnos. Där var visst till och med australiensarna mer kloka än vad vi svenskar är. Den solbränna som vi så starkt eftersträvar under de korta sommarmånaderna är vi uppenbarligen villiga att betala ett mycket högt pris för. Kan det vara så att vinterns bitande kyla och kompakta mörker gör vår törst efter ljus och färg närmast omättlig. Jag måste erkänna att jag själv är alldeles för snabb på att minska ner skyddsfaktorn på solskyddet. Frestelsen att övergå till lågt skydd och på slutet till och med använda sololja utan skydd för att "pressa" ordentligt är stor.
En av de saker jag uppskattar mest när jag är ute och reser är lyxen att unna sig att gå ut och äta på restaurang. Förvisso finns det alla möjligheter i världen att laga mat i lägenheten, men den där känslan av att sätta sig vid dukat bord, att ägna lång tid åt att noggrant välja rätt från menyn, att beställa något gott att dricka, är något alldeles särskilt. Detta oavsett om det är på den fina restaurangen med vita dukar, vikta servetter och glas av kristall eller om det är på den betydligt enklare finskägda klubbrestaurangen på området där du kan beställa den för oss svenskar så välkända rätten revbensspjäll. Det är samma berusande känsla av ansvarslös frihet.
Ett annat av mina stora nöjen när jag är ute och reser är att jag brukar sitta på uteserveringar och titta på folkmyllret som passerar förbi. Jag brukar sitta och fantisera om varifrån människor kommer, vad de sysslar med till vardags och vart de är på väg i livet. Det ger en tid att reflektera över sitt eget liv och sina egna fördomar. För visst är jag också alltför snabb att sätta etiketter på folk och placera dem i fack. Ibland måste man få unna sig lyxen att släppa allt sådant fritt och bara frossa i nuet. Alldeles för snart kastas man ändå tillbaks in i verklighetens vardagliga lunk igen.