I en tid av ständiga kriser - oavsett om dessa är av ekonomisk, social eller ekologisk art - borde frågan om hur man uppnår ett hållbart samhälle stå främst på agendan. Det finns ett smörgåsbord av reformförslag som kan hjälpa till att uppnå olika former av hållbarhet. Inte sällan kommer det förslag om nya skatter som ska hjälpa till att uppnå denna hållbarhet. Exempel på det är skatt på finansiella transaktioner - så kallad Tobinskatt - och Miljöpartiets patentlösning, grön skatteväxling.
Det är dock viktigt att komma ihåg att skatter tas ut av två huvudsakliga skäl, dels för att finansiera gemensamma nyttigheter och dels för att förändra beteenden. Skatt på finansiella transaktioner och grön skatteväxling är framför allt det senare. Det är därför verktyg för att skapa hållbarhet. Men de är inte hållbara i sig eftersom de om de är framgångsrika kommer att avskaffa sin egen skattebas. Om alla grönskatteväxlar så kommer det inte att finnas några skatteintäkter.
En hållbar skattepolitik måste därför framför allt vara uppbyggd kring progressiv beskattning av inkomster och vinster. Det är inte så sexigt, men det är hållbart. Och hållbarhet kräver högre skatter. Det finns förmodligen inget som gör en människa mer ekologiskt ohållbar än hög inkomst. Det är med höga inkomster som det föreställda behovet av en andra bil, en andra utomlandssemester eller importerade jätteräkor från Asien kommer.
Den privata konsumtionen är i mycket större utsträckning än den offentliga konsumtionen varuorienterad. Kort sagt, den handlar i större utsträckning om platt-TV-apparater i vardagsrummet och värmeslingor i badrummet än om utbildning och sjukvård. Det är ett problem.
I Sverige har vi sedan slutet av 1990-talet sett ökade reallöner samtidigt som den offentliga sektorns del av BNP har sjunkigt. Det innebär att den privata andelen av konsumtionen har ökat på bekostnad av den gemensamma konsumtionens del av samhällsekonomin.
Det är ett problem eftersom den gemensamt finansierade sektorn inte kan leva upp till medborgarnas förväntningar när deras privata levnadsstandard ökar, om den inte tillåts öka i åtminstone samma takt. Tage Erlander oroade sig redan i mitten av 1950-talet för "de stigande förväntningarnas missnöje".
Och om inte det gemensamt finansierade lever upp till medborgarens förväntningar kommer denne bli mindre villig att betala skatt för att bekosta det gemensamma. Viljan att betala skatt är som högst i samhällen med en välutbyggd och generell välfärd. Ska man få folk att betala skatt måste man helt enkelt leverera välfärd som kommer alla medborgare till godo.
För att en hållbar utveckling ska vara möjlig måste konsumtionen i större utsträckning styras över från varor till tjänster. Det kan i teorin göras i den privata sfären. Det är därför borgerligheten ibland argumenterar i hållbarhetstermer för sänkning av restaurangmomsen och skatteavdrag för rut-tjänster. Det är dock väldigt osäkert om dessa skattesänkningar och avdrag verkligen leder till en omfördelning av konsumtion från varor till tjänster.
Man kan också som debattörer till höger ofta gör argumentera för att privatisera kostnaden för utbildning och sjukvård. Inte minst brukar det i debatten talas om att vi inte har råd med en gemensam välfärd som motsvarar människors förväntningar och att de därför måste kunna köpa sig extra förmåner utöver en skattefinansierad basvälfärd, att den generella välfärden helt enkelt inte är hållbar.
I grunden bygger det dock på en felaktig tankegång. Man kan säga att vi har råd eller inte har råd med en viss välfärdstjänst. Men man kan inte säga att vi bara har råd att betala för en viss tjänst privat. Pengar är pengar oavsett om de ligger i plånboken eller tar vägen över Skatteverket. När det hävdas att viss välfärd måste bekostas privat så säger man egentligen att man eftersträvar att sänka skatten för höginkomsttagare.
Den typen av lösningar är dock varken ekonomiskt, socialt eller ekologiskt hållbara. Om man skiktar upp välfärden efter betalningsförmåga är risken överhängande att man också underminerar stora befolkningsgruppers vilja att betala ens för basvälfärden via skattsedeln. Vilket i sin tur riskerar att leda till en ännu sämre basvälfärd för dem som inte har råd att betala för välfärden själv.
Och sänker man skatten för höginkomsttagare så kommer de att lägga en större del av sin inkomst på ekologiskt ohållbar konsumtion. För att hårddra det kan man säga att det är orationellt att fördela resurserna i samhället på så sätt att vissa har råd att köpa privatjet medan andra får sina blöjor vägda i äldreomsorgen för att man ska vara säkra på att de nått "full kapacitet".
För att uppnå en högre hållbarhet måste vi alltså ha mer gemensam skattefinansierad välfärd. Vi behöver större satsningar på utbildning, forskning, sjukvård, barn- och äldreomsorg. Men vi behöver också större satsningar på bibliotek och teatrar. Ett samhälle som inte bara kan fördela skola, vård och omsorg, utan även kulturupplevelser jämnare i befolkningen kommer också att vara hållbarare.