I den eftervalsdebatt som följt på höstens katastrofval har mycket kommit att handla om att partiet förlorade på grund av att väljarna uppfattade att partiet inte längre prioriterade jobben och tillväxten lika högt som tidigare. Det ligger naturligtvis en hel del i den analysen. Men det räcker inte som förklaring till den kollaps som socialdemokratin råkade ut för. Det fanns andra viktiga brister i den socialdemokratiska politiken som gjorde att väljarna vände partiet ryggen.
Under det senaste decenniet har partiet stegvis kommit att tappa fotfästet i två av de socialdemokratiska paradgrenarna. Dessa två områden är jämställdheten och miljöfrågorna. Områden som tidigare varit självklara byggstenar i den socialdemokratiska ideologin, och som kommit bort i den självförtroendekris som partiet genomgått.
När det gäller miljöfrågorna kan en av förklaringarna till partiets passiva hållning i denna fråga vara Miljöpartiets dominerande position på området. Väljarna har kommit att förknippa miljöfrågorna så hårt med Miljöpartiet att de centrala partistrategerna bedömt att det inte varit värt att vara med och slåss på denna arena. Detta om något är i så fall en gigantisk felbedömning av läget. Det finns nämligen en klar poäng i att socialdemokratin formulerar och driver en radikal miljöpolitik inriktad på det omställningsarbete som måste genomföras. För på samma sätt som partiets kamp mot klyftor, maktlöshet och ojämlikhet som uttryck för klassamhällets avigsidor är kampen för ett hållbart och miljövänligt samhälle en kamp för att motarbeta kapitalismens avigsidor.
Detta gör att en tydlig och konkret politik som driver på omställningen mot ett klimatvänligt samhälle passar därför väl in i den socialdemoratiska ideologin och utgör en nödvändig byggsten i socialdemokratins goda samhälle.
En av partiets verkliga paradgrenar har varit kampen för ett mer jämställt samhälle. Det vore en stark överdrift om man i dag skulle säga att det socialdemokratiska partiet är särskilt radikalt när det gäller jämställdhetspolitiken. Den flathet och det ointresse som karaktäriserat partiets agerande i dessa frågor under de senaste åren är inget annat än en skamfläck i det socialdemokratiska partiets historia. Och när Socialdemokraterna inte förmår hålla jämställdhetens flagga högt så ger detta synbara effekter på i vilken riktning utvecklingen går. Således förbättrar inte Sverige sina positioner, utan tendensen är i stället att vi backar.
Att kvinnor och män har möjlighet att delta i samhällsbygget på lika villkor är en förutsättning för att kunna bygga ett hållbart samhälle. Då kan vi ta vara på all den mänskliga kompetens och
utvecklingskraft som finns i befolkningen, och som så väl behövs i det svenska framtidsbygget.
Ska vi klara omställningen till ett långsiktigt hållbart samhälle måste välfärdspolitiken, miljöpolitiken och jämställdhetsarbetet gå hand i hand tillsammans med tillväxtpolitiken. Styrkan i den socialdemokratiska politiken är att vi genom historien förmått att koppla ihop dessa fyra områden. Det räcker inte med att tala om jobb och välfärd, även jämställdheten och miljön måste finnas med för att pusslet ska bli komplett.