En granskare som grävde djupt
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När han kliver av vid Ålstenstorg faller han ihop på refugen, drabbad av en hjärtattack. Folk skyndar till, ambulans tillkallas och med en, som Isaksson skriver, av slumpen utvald folkets företrädare vid sin sida, brevbärarförmannen F H Karlsson från Nockeby, förs landsfadern genom den regnvåta Stockholmsnatten till S:t Görans sjukhus där jourhavande läkare dock bara kan konstatera att livet redan flytt. Det är dramatiskt, det är suggestivt, det är gripande och jag blir lika rörd varje gång.
Biografin över Per Albin på mer än 1500 sidor är monumental i sin genre på svenska. Med den visade Anders Isaksson att det inte krävs historiker eller statsvetare av facket för att skriva samhällshistoria eller för att utföra forskarbragder utöver det vanliga.
Med sitt breda anslag når biografin vida utöver personporträttet, fångar in hela samhällsutvecklingen under förra seklets första dramatiska årtionden och detta på ett sätt som faktiskt gör den till en oumbärlig uppslagsbok.
Men Anders Isaksson, denne son av Skuthamn och Piteå, var ju heller ingen vanlig politisk journalist. Han grävde bredare och gillade de stora dragen men var ändå inte rädd att fördjupa sig i detaljer. Inte ens så erkänt invecklade sakförhållanden som jordbruksuppgörelser och hyreslagstiftning drog han sig för att ge sig på. Bredvid honom kände man sig därför gärna som en löstyckt ytkrafsare, även om det var till viss tröst att det hade de flesta andra kollegor också skäl till.
Envishet, olydighet, ett ovanligt litet behov att behaga hörde till hans kännetecken. Han gillade att riva av helgonglorior, att skära i den sorts ideologiska dökött som politiska åtgärder gärna kamoufleras med. Den inställningen gjorde honom förstås kontroversiell.
Men han hade nog inget emot det; han tycktes trivas i rollen som tvärvigg, vilket givetvis störde och retade många - och då särskilt inom socialdemokratin. Själv retade jag mig också på honom ibland, till exempel då han i mitt tycke överdrev egenintressets roll i politiken.
Men den nytta han gjorde var inte bara som historieskrivare utan minst lika mycket som kritiskt samvete. Med böcker som dem om Per Albin och Ebbe Carlsson-affären, men också med sina granskningar av den politiska eliten -som inleddes med en stor kartläggning i Veckans Affärer 1985 - framstår Anders Isaksson som en av det svenska 1900-talets främsta historieskrivare.
Att han inte fick Augustpriset 2000 efter fjärde delen om Per Albin är lika mycket en gåta som en skandal. En värdig hedersdoktor i Luleå eller Umeå hade han tveklöst också varit. Det blev han dock aldrig och nu är det alltså för sent.