MA MATS ROSIN: En given fråga till Schyman

Sällan om ens någonsin har ett svenskt riksdagsval haft så många osäkra faktorer som höstens. Regeringsfrågan är som alltid den helt överskuggande, men vi väljare är ett oberäkneligt släkte och kan ställa till det för både statsvetare och opinionspejlare. Ramlar Kristdemokraterna - eller varför inte Centern? - ur riksdagen kastar det om ritningarna i en riktning. Skulle Sverigedemokraterna i gengäld ta sig in står de etablerade partierna inför en visserligen oönskad men en ny situation som de ändå tvingas hantera.

Till de osäkra faktorerna får också Gudrun Schyman räknas. Schyman är, vad man än tycker om henne, ett fenomen. En av de få med verklig karisma bland dagens svenska politiker och ett varumärke som kunde vara en tillgång för vilket parti som helst. Vem mer än hon är - som inför EU-valet ifjol - kapabel att få Abba-Benny Andersson att hosta upp en miljon till partikassan bara med ett radiouttalande?

Tv-soffor, debattprogram, Let’s dance... Schyman har ett medialt genomslag som de flesta andra politiker bara kan drömma om. Och till detta kommer den oskattbara förmågan att få kritik och motgångar att rinna av sig. Som teflonpolitiker är hon i gamle USA-presidenten Ronald Reagans klass; ingenting vill riktigt fastna på henne. Hon har överlevt både privata och politiska pinsamheter och ändå alltid kommit upp på banan igen.
Att ha tvingats avgå som partiordförande under nesliga former kunde ha knäckt vem som helst, men inte Gudrun Schyman. Hon var lika snabbt tillbaka på banan igen, som ledare för ett nytt parti. Och att det blev ett dundrande fiasko röstmässigt 2006 hindrar henne inte från att ställa upp på nytt, till synes lika full av optimism och stärkt av den beskedliga framgången i EU-valet förra året.

Inom Vänsterpartiet har hon förstås bränt sina skepp en gång för alla, annars vore hon just den sortens röstmagnet som de rödgröna inte har alltför gott om. Istället kan hon och Feministiskt initiativ dessvärre komma att spela en helt annan historisk roll än de tänkt sig. Att Fi skulle ta sig in i riksdagen är det ju trots allt inte mycket som talar för. Men enbart genom att "stjäla" 2-3 procent från vänsteralliansen skulle FI i praktiken kunna bli räddningen för Reinfeldt & Co och därmed sätta stopp för att Mona Sahlin skulle bli den första kvinnliga statsministern här i landet. Det vore onekligen en ödets ironi av större mått, men en valutgång som faktiskt inte helt kan uteslutas.

Hur ser Schyman själv på den risken? För en risk måste de väl inse att det är, både hon själv och den majoritet av förmodade
Fi-väljare som har hjärtat till vänster?
Förmodligen är det en av de frågor som Schyman helst inte vill ha. Men det vore ett allvarligt underbetyg åt den politiska journalistiken här i landet om hon slapp den.