När omvärlden sneglar på den svenska arbetsmarknadspolitiken och lovordar den svenska modellen av denna, är det inte regeringens nuvarande politik som åses. I stället är det den tidigare modellen med kraftfulla arbetsmarknadsåtgärder med utbildning av den arbetslösa arbetskraften under lågkonjunktur så att de arbetslösa ska kunna möta arbetsgivarnas krav när högkonjunkturen kommer. Det är denna svenska modell som man internationellt väljer att kopiera, samtidigt som vår moderatledda regering väljer motsatt väg.
Nu är det inte så att allt var bättre förr. Så enkelt är det inte. Det fanns brister även i den socialdemokratiska politiken, men grundansatsen och utgångspunkterna för politiken var en helt annan, spelreglerna på arbetsmarknaden var ändå förhållandevis rättvisa. Med de senaste förändringarna som genomfördes verkar regeringen fullständigt ha kapitulerat och aktiva utbildningsåtgärder sätts bara in för de prioriterade grupperna, det vill säga de som befinner sig allra längst från arbetsmarknaden.
Maria Stenberg, som sitter i riksdagens arbetsmarknadsutskott, konstaterade följande vid den pressträff som hölls i Luleå i förrgår när hon gick till angrepp mot arbetsmarknadspolitiken och särskilt fokuserade på långtidsarbetslösheten och jobb- och utvecklingsgarantin: "Regeringen har ingen politik för att lösa den. En gigantisk bluffreform har sjösatts utan att låta utvärdera eller se konsekvenserna av den." Särskilt upprörd är hon över de 2 369 norrbottningar som i dag återfinns i jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3. Så många som sextio procent av de långtidsarbetslösa har placerats hos anordnare som benämns som "annan/okänd arbetsgivare". Arbetsgivare vars identiteter skyddas av sekretessen, och därmed är svåra att granska för någon annan än Arbetsförmedlingen.
Stenberg konstaterar att många av de som hamnat i Fas 3 är människor i åldrarna 30-55 år och som borde finnas ute i produktionen. Nu sitter de i stället fast i jobb- och utvecklingsgarantins slutstation utan något egentligt stöd i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ingen möjlighet till arbetsmarknadsutbildning eller möjlighet till praktik.
LO-distriktets ordförande Maria Stenberg har rätt när hon konstaterar att arbetsmarknadspolitiken havererat. Många av de arbetslösa känner att de inte får något mer handfast stöd av Arbetsförmedlingen än jobbcoacher som hjälper till med kontakter och hjälper till med att förbättra den arbetslöses CV.
För den som känner behov av att utveckla sin kompetens eller strävar efter att upprätthålla sin kompetens genom praktik är det bara att snällt vänta till man faller under kategorin långtidsarbetslös så att du räknas till den prioriterade grupp arbetslösa som regeringen pekat ut för aktiva arbetsmarknadsåtgärder.
Nu gäller uppenbarligen inte längre den vedertagna sanningen att det gäller att få ut den arbetslöse aktiv så snart som möjligt. Sambandet mellan tid i arbetslöshet och minskade möjligheter att få nytt jobb är klart. Men i moderaternas arbetsmarknadspolitiska värld verkar aktiva åtgärder mest vara ett rött skynke. Det förlorar både den enskilde och samhället på. Effekten kommer bli att långtidsarbetslösheten kommer att öka. Fler kommer att hamna i arbetslöshetsförsäkringens slutstation, utan reell möjlighet att ta sig därifrån.