Nu för tiden kallar jag mig för desillusionerad socialdemokrat. Inte för att jag inte tror på socialdemokratin utan för att jag har problem att lita på det socialdemokratiska partiet.
De flesta som anför den åsikten har aldrig engagerat sig i politiken i någon större grad utan sitter ute i stugorna och kritiserar utan att ha varit aktiv deltagare. Detsamma står inte att säga om mig. Jag har brunnit stark för SAP och mitt politiska engagemang slogs ut genom interna konflikter.
Självfallet har det funnits flera fadäser stora och små, som karvat in sitt tydliga budskap i mitt och många andras medvetande. Vem minns inte Prime-skandalen 2010, där PR firman Prime ska ha anlitats för att driva partiet åt höger? Idag sitter i alla fall en av de centrala personerna i den processen som nyvalt kommunalråd. Bidragsfusket i SSU Norrbotten sägs ha gått tillbaka tio år inom organisationen, då en nuvarande riksdagsledamot satt ordförande. Utkrävs något ansvar för detta internt? Inte vad jag vet. Istället blir resultatet att de som avslöjar missförhållanden får gå medan politiskt ansvariga parter belönas med fortsatt förtroende. Att en stor del av våra politiska toppar övergår direkt till höga poster i näringslivet efter avslutad politisk tjänstgöring gör inte saken bättre.
Med rörelsens totala brist på självkritik har SAP undergrävt sitt förtroende bland de egna leden. Självkritiken saknas även när det kommer till det ideologiska som svepts åt sidan till förmån för kampanjer utformade av PR-byråer och politiska strateger för att vinna mittenväljarna i storstadsregionerna. Långsiktigheten i den socialdemokratiska politiken har blivit till en skugga av sitt forna jag, som handlar mer om kortsiktig krishantering än något annat.
Mycket av detta bygger på en föråldrad organisationsform som leder till att mindre orter lätt blir toppstyrda, då det helt enkelt saknas fotfolk för att hålla igång det demokratiska maskineriet. När det sedan dyker upp fotfolk så skolas de in till att följa likartade maktstrukturer, istället för att inbjudas till att utveckla organisationen med sina frågor och idéer.
Jag är långt ifrån ensam med min desillusionerade bild av partiet. Det jag också har gemensamt med dessa många besvikna väljare och tidigare politiskt aktiva är att jag så gärna vill tro på partiet. Jag vill verkligen att SAP ska ta itu med klassklyftorna, den förfallna välfärden och den växande fascismen. Däremot tror jag inte att partiet som det ser ut idag kommer att göra någon större skillnad. Istället är signalerna man skickar ut att SAP kommer förvalta Sverige på ungefär samma sätt som högern med enda skillnaden att välfärden nedmonteras något saktare.
Var ligger då värdet för i en valseger för SAP år 2014, utöver att vi blir av med Reinfeldt och Borg? När ska SAP våga gå på offensiven igen? Vi väntar med spänning på den dagen.