Nan, 32 år gammal och född och uppvuxen i den lilla byn Huai Cho. Som de flesta andra i byn är hans familj bönder. Nan har en stor familj och de bor tillsammans i två små hus som ligger precis bredvid varandra. Hans mamma och pappa bor med Nans sex syskon i ett av husen, själv bor han med sin farmor, sin fru Jantrapa och deras tre barn. Pappa Youkol blev nyligen trampad på foten av familjens ko och blev så illa skadad att han inte kan arbeta. Han behöver läkarvård, men sjukhuset ligger för långt bort för att Nan eller någon av hans bröder ska ha råd att ta med Youkol dit. Nan vill egentligen inte lämna sin familj. Speciellt inte sin farmor, som han står väldigt nära. Men han måste tjäna pengar så att hans pappa kan få sjukvård. Därför har han bestämt sig för att åka till Sverige. Han har hört att det är bra där, att man kan tjäna bra och att arbetarna har bra villkor. När avresedagen kommer tar hans familj avsked. Hela hans familj har sparat ihop till en depositionsavgift till det privata företaget han ska arbeta för. Det är ett sätt för företaget att försäkra att han ska hålla sig lojal. Hans farmor säger att hon är stolt över honom och att det är tur att de har honom som kan ta hand om familjen.
Av det privata företaget som anställt honom har han fått en biljett till Sverige, ett löfte om en kontaktperson och också en försäkran om att han får ett boende när han kommer fram. När han väl sitter på flygplanet börjar nervositeten släppa. Han känner sig stolt över att kunna göra skillnad för sin familj, pengarna han ska tjäna i Sverige kommer inte bara att ge pappa Youkol den vård han behöver, de kommer också räcka till för att höja familjens standard. Kanske kan de köpa en häst eller en jordbruksmaskin.
På planet möter Nan andra män i hans ålder som också ska till Sverige för att plocka bär och han får två nya vänner, Kai och Song. När de landar på Kallax flygplats bestämmer de sig för att fortsätta hålla ihop. En glad och trevlig man kommer och möter dem och visar dem till bussen, stämningen är uppsluppen. Den trevlige mannen kan till och med några thailändska ord. De åker till en mindre by i Norrbottens inland. Sent på kvällen blir de avsläppta utanför ett gammalt hus. Nan lastar ur det lilla bagage han har med sig och den trevlige mannen visar dem in. I huset finns en lång korridor med många dörrar och Nan, Kai och Song blir tilldelade ett av rummen. Till männens förvåning ligger det redan tjugo andra män på våningssängar och madrasser i rummet. På toaletten i korridoren finns inget rinnande vatten, inte någon annanstans i huset heller. Detta kommer att bli Nan, Kai och Songs hem de kommande månaderna. När Nan går och lägger sig på kvällen är han förvirrad. Detta var inte vad han blivit lovad. Han lyckas somna till slut när han intalat sig själv att tiden kommer att gå fort och att han snart är hemma hos sin familj igen.
Nästa dag blir de indelade i olika arbetslag, det finns en gammal minibuss för varje lag. På vägen är det en thailänsk man som tar ton. Med en överlägsen röst förklarar han reglerna för de nya. Tror ni att ni kommer att få maten gratis så tror ni fel! Den får ni köpa själv. duscha kan ni glömma, vi har inte haft rinnande vatten på två månader! Stämningen är tryckt när de plockar sina bär, det är tyst i bilen på vägen tillbaka. De är otroligt trötta, de har arbetat i arton timmar och ändå inte fått ihop mängden bär de måste plocka för att kunna få ut sin lön.
Efter några veckors hårt slit inser Nan att han aldrig kommer att få ihop pengarna som ska ge hans pappa sjukvård, än mindre kommer familjen kunna köpa det som behövs för jordbruket. Nan vill åka hem, men det får han inte, hans liv är inte längre hans eget och då är han bara en av flera tusen bärplockare som drabbas av detta varje år.