När Sveriges förenade studentkårer, SFS, presenterade årets rapport över bostadssituationen för landets studenter väckte denna stor uppmärksamhet. Det är lätt att förstå. Endast på fyra av trettiotvå studieorter kan alla studenter garanteras en bostad inom trettio dagar. På nio av studieorterna kan studenterna inte räkna med att få en permanent bostad under höstterminen. Situationen i år är värre än någonsin. Inte heller pekar prognoserna mot att situationen kommer att förbättras under de närmaste åren. Snarare kommer bostadsbristen att öka.
Luleå tillhör en av de rödlistade studieorterna i SFS undersökning. Detta hänger delvis samman med att man redan under förra året började anta fler studenter, vilket innebär att bristen på bostäder ökar eftersom nyproduktionen inte på något sätt hållit jämna steg med det ökade antalet studenter. Efter det att SFS publicerade sin undersökning har situationen förvärrats genom den storbrand som drabbade ett av studentboendena. Nästan samtidigt kom beskedet om att ett vandrarhem som idag hyser många studenter, som väntar på att bostadssituationen ska lösa sig, ska rivas och därför stänger till nyår.
Men det är inte enbart inom studentkollektivet som bostadsbristen är ett allvarligt problem. Hyresgästföreningen slog i våras larm om bostadssituationen för unga vuxna genom rapporten ”Unga vuxnas boende i Sverige 2013”. I denna rapport konstaterar Hyresgästföreningen att det finns strax under 300 000 unga vuxna i åldrarna tjugo till tjugosju år som saknar eget boende. Av dessa bor nästan 150 000 ofrivilligt kvar hos sina föräldrar. Dessa ”tvångsbos” kan inte start sitt vuxenliv på det sätt som de önskar. Inte heller från ett föräldraperspektiv är detta positivt.
Idag är det bara femtioen procent av de unga vuxna som har en egen bostad med förstahandskontrakt. Aldrig förr har denna siffra varit så låg som den är idag.
Bara för att täcka det bostadsbehov som finns bland unga vuxna skulle det behöva byggas ungefär 190 000 nya lägenheter. Men bostadsbyggandet ligger inte alls i paritet med de behov som finns. Risken är uppenbar att bostadsbristen även bland unga vuxna kommer att öka.
Den svenska bostadspolitiken har totalhavererat och börjar närmast likna en total härdsmälta. Regeringen verkar inte heller vilja kännas vid problemet utan hävdar med emfas att bostadsförsörjning är en kommunal fråga. I princip har man också rätt. Men kommunerna måste ges faktiska förutsättningar att kunna bygga nytt. Ett statligt stöd till nyproduktion av hyreslägenheter värt namnet måste därför införas. I stället för att ta tag i de verkliga problemen har man i stället valt att fokusera på att förbättra möjligheterna till andrahandsuthyrning. Men det är mer av kejsarens nya kläder än en lösning på det verkliga problemet. Det är nu dags att regeringen tar av sig skygglapparna och ser verkligheten som den är och erkänner att bostadsbristen är ett av våra stora samhällsproblem och agerar för att lösa problemen både på kort och också på lång sikt. Varken studenterna eller de unga vuxna kan vänta i ändlösa bostadsköer. De vill endast en sak: Att få en bostad – och det snabbt.