Att lönestrukturen på svensk arbetsmarknad missgynnar kvinnor är tyvärr ingen större nyhet. En svensk kvinna tjänar i genomsnitt 85,9 procent av vad en svensk man tjänar. Statistik för år 2011 visar att lönegapet mellan svenska män och svenska kvinnor ligger på ungefär femtusen kronor per månad. Sextiotusen kronor per år. Drygt en halv miljon kronor på nio år eller som tidningen Arbetet räknat fram 3,6 miljoner kronor under ett arbetsliv. Det är således inga småsummor.
En del av förklaringen är att kvinnor i högre grad jobbar deltid, ett deltidsarbete som alltför ofta dessutom är ofrivilligt.
Men deltidsarbetet svarar ändå för en överraskande liten del av lönegapet. Om man räknar upp alla deltidslöner till motsvarande heltidslöner kvarstår ändå ett lönegap på ungefär fyratusen kronor per månad.
Detta är inget annat än resultat av den ojämställdhet som råder i lönestrukturerna på den svenska arbetsmarknaden. Sverige har nämligen en av de mest könssegregerade arbetsmarknaderna i världen.
Om man studerar lönestatistik framträder ett tydligt mönster. Kvinnodominerade arbeten har lägre lönenivåer än manligt dominerade, och man kan också se ett tydligt samband mellan den långsiktiga löneutvecklingen inom ett yrke och förändringar i könssammansättningen inom yrket. Ett tydligt sådant exempel är läraryrket. När kvinnorna blev allt mer dominerande inom yrkesgruppen halkade lönerna efter. Det är tyvärr bara ett exempel i mängden.
Men löneskillnaderna minskar ju, tänker säkert en del med tanke på ingressen. Men 2,2 procents minskning i lönegap är närmast en droppe i havet Fortsätter utvecklingen i samma takt kommer lönerna att vara jämställda omkring år 2050. Sveriges kvinnor kan inte vänta i trettioåtta år på att lönerna ska bli rättvisa och rättvisande. Då har ett helt arbetsliv i det närmaste hunnit passera för de som nu gör sitt inträde på arbetsplatsen.
Och vad man får i lönekuvertet är ju på många sätt avgörande för vilka valmöjligheter man i övrigt har i livet. Det avgör vilka valmöjligheter du har när det gäller boende, om du har råd att åka bort på semestern, vilka kläder du har råd att köpa till dina barn, om du kan spara någon buffert för oförutsedda händelser eller sätta av litet pengar i sparande till förverkligandet av den där drömmen du bär på.
Bland svenskarna finns ett starkt stöd för jämställda löner. En undersökning som SCB och LO genomförde visade att svenska folket tycker att löneskillnaderna mellan män och kvinnor är alldeles för stora. Det är en bra utgångspunkt för att vrida upp jämställdhetsambitionerna i lönerörelserna, men då måste männen vara beredda på att ställa upp på dessa förändringar. Årets avtalsrörelse inger dessvärre inte något särskilt stort hopp inför framtiden. När det kommer till kritan ser alltför många till den egna börsen och ser om sitt hus. Relativa löneförändringar måste per definition handla om att någon måste få mer än andra. Det vi sett nu är att relativa löneförändringar som gett underbetalda grupper mer i procent har varit svåra att svälja trots att dessa relativa löneförändringar ändå gett mer i kronor och ören åt grupper som redan hade högre lön.
Ska man lyckas göra något åt de felavlönade kvinnornas löner krävs en väl fungerande solidaritet bland löntagarna. Annars kommer arbetsgivarna aldrig att kunna förmås att rätta till den felaktiga strukturen. De dominerande tongångarna bland arbetsgivarnas parter är i stället att det behövs sänkta ingångslöner för ungdomar, vilket i förlängningen kommer medföra en särskilt negativ lönepress på kvinnodominerade områden.
Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är en av markörerna för temperaturen på jämställdhetsområdet. Den skrämmande låga förbättringstakten vad gäller löneskillnaderna är symptomatisk för de allt lägre ambitioner som präglar jämställdhetsarbetet i stort. Frågan står nämligen inte särskilt högt på den politiska agendan överhuvudtaget, och det är verkligen beklämmande. Här måste samtliga partier verkligen skärpa till sig.
Socialdemokraterna utgör tyvärr inget undantag. Partiets tidigare brinnande engagemang i dessa frågor har i det närmaste förvandlats till någon form av pliktskyldigt förvaltande. Carin Jämtins utspel om att Socialdemokraterna ska införa rätt till heltid i alla kommuner där man styr är en bra början, likaså är det bra att man återigen lyfter fram värdet av en väl fungerande barnomsorg under dygnets alla timmar ur ett jämställdhetsperspektiv. Det visar att man åter är på väg att ta täten i jämställdhetsfrågan i svensk politik igen. Det är inte en dag för sent.-
När Medlingsinstitutet redovisar sin statistik för de fem år som vi har framför oss får man verkligen hoppas att de kan påvisa avsevärt bättre siffror för minskningen av lönegapet mellan män och kvinnor. Vi får inte acceptera att kvinnor ska behöva vänta till 2050 på att bli rätt avlönade.