En drömdag på arbetsmarknaden
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
senap nedsköljd med Löjtens. Sedan toppade jag med en gräddglass och jordgubbar, samt en oerhörd mängd gin & tonic (kryddat med några stänk angostura bitter!).
Och efter en sådan omgång brukar jag somna fint och drömma konstiga drömmar. Efter att ha ätit min gallmedicin som en duktig pojke.
Det blev verkligen en absurd dröm, som handlade om att jag tvingades ut på arbetsmarknaden. Jobbet var att arbeta som journalist på Expressen.
Först fick jag i uppdrag att intervjua Wanja Lundby-Wedin. Jag tog taxi ner till LO-borgen och ställde mig utanför dörren och väntade på mitt offer. Fotografen gömde sig bakom statyn av Mäster Palm för att inte synas.Jag hade jättetur. Den första som kom ut från LO-borgen var en rödhårig yngling i blå overall. Jag förstod direkt att det var en av Wanjas medarbetare, utklädd till arbetare.
Jag frågade om han brukade vara med på lyxresorna till det italienska Riva Del Sole. Han viftade bort mig med kommentaren om att "det är bara fyrtiotalistidioter som åker till semesterställen som har menyerna på svenska".
Det blev en bra bild där han verkade hålla upp handen mot fotografen. Rubriken blev: "LO kallar äldre för idioter"
Sen behövde jag bara vänta fem minuter så kom en gubbe förbi med rullväska. Jag förstod genast att det var Wanja Lundby-Wedins man på väg till något av deras lyxhotell. Gubben var dock duktig på att föreställa sig och hävdade att han skulle hälsa på Gunilla i Säffle. Men när jag frågade vem som betalade resan och han hävdade att det var Lars-Ove så förstod jag att det var LO.
Bilden blev inte så bra eftersom gubben vägrade ta i den cigarr jag erbjöd honom. Men rubriken var given: "LO fick betala Wanja Lundby Wedins mans kärleksresor ".
Sen fick jag stå länge innan jag fick det riktigt stora napp jag var ute efter. Först kom det förbi några berusade karlar som jag antog var alkisar som klätt ut sig till representanter för Byggnadsarbetareförbundet bara för att förvilla oss undersökande journalister.
Sen kom det en skolklass som jag identifierade som en del av Kommunals trafficingverksamhet. Slutligen dök det upp en tant med rollator och jag fick ett scoop med vad som måste ha varit ordförande i någon socialdemokratisk arbetarekommun.
Just som jag trodde att lunchen skulle brinna inne så dök Wanja själv upp. Utklädd till karl. Jag skuggade henne in på ett ställe som ligger bakom LO-borgen och heter Tiramisu. Som den italienska efterrätten. Fint tänkte jag, nu jäklar sossepamp har jag dig som i en liten ask!
Hon hade sju stycken i sitt sällskap. När hon gått lyckades jag få reda på vad hon pröjsat genom att fråga en annan gäst som suttit bredvid. 780 kronor gick notan på. Rubben var given: "Wanja spenderade nästan tusen kronor på Tiramisu. LO:s medlemmar fick betala".
Det enda som var märkligt var att folk i hennes sällskap kallade henne för Åke. Men att det var Wanja, det begrep jag. Vem skulle annars komma ut ur LO-borgen med ett så stort sällskap?
Sen återvände jag till redaktionen som en hjälte. På några timmar hade jag fått ihop löpsedlar för ett helt veckoslut. När jag vaknade var jag kallsvettig och bestämde mig för att fortsätta skriva i Piteå-Tidningen istället för att göra skjutjärnskarriär i kvällspressen. Och dra ner lite på isterbanden nästa gång.