Alla har väl någon gång känt de där små jävliga figurerna som står på varsin axel och försöker dra ens tankar till just deras håll. Likt en dragkamp mellan en djävul och en ängel, håller dessa figurer på och drar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Själv blir man tokig. För under dragkampens gång säger huvudet en sak men hjärtat och magen säger en annan, det tar liksom aldrig slut. Man vet inte riktigt vad man ska välja, vilken sida man ska sluta sig till eller vad man ska ta ställning för eller emot.
Under en tid med ett parti i kris kommer de där små figurerna fram ännu tydligare. När spekulationer om vem som ska bli den nya partiledaren hela tiden kommer till en, via media, via sina egna kamrater i partiet eller människor från andra partier, då blir dragkampen ännu hårdare.
Tidigare under Socialdemokraternas historia har det alltid känts så självklart vem det är som ska leda partiet och vem som står på tur att ta över den dagen den sittande partiordföranden väljer att avgå. Men idag finns inte den där självklara efterträdaren. Vi har ingen Olof Palme som tog över efter Tage Erlander, vi har ingen Göran Persson som tog över efter Ingvar Carlsson, vi har ingen Anna Lindh som var tänkt att ta över efter Göran och det finns ingen självklar person som nu skall ta över efter Mona Sahlin.
Mona Sahlin har gjort ett bra jobb. Men bra räcker inte, man måste göra det bästa jobbet.
Jag klandrar inte Mona Sahlin, det är inte många människor som skulle klara av att prestera som henne under de förutsättningar hon har haft. Ständigt övervakad av media, som verkligen är långt ner i soptunnorna och gräver efter all skit som de skulle kunna få ett löp om. Det hör inte heller till de bästa förutsättningarna för att lyckas när man har ett parti i ryggen där inte alla ens egna medlemmar kan visa stöd och mod att stå upp för sin egna partiordföranden, som trots allt blev vald av de medlemmar som satt med på extrakongressen 2007 där valet av Mona Sahlin gjordes.
Socialdemokraterna befinner sig i en kris, en stor intern kris där vi gärna utåt och i vår politik pratar om hur viktigt det är att alla människor får en andra chans, en tredje och ibland även en fjärde chans. Men hur klingar det när vi själva, inom partiet, stänger alla dörrar när en person inom våra egna organisationsled inte agerar helt efter dagordningen? Socialdemokraterna är så förbannat duktiga på att döma sina egna för minsta lilla misstag personen gör. Är det den nya traditionen som vi ska ställa oss bakom? Kommer den person som blir vald till partiledare nu, tvingas avgå om den personen inte lyckas ta oss till valseger 2014? Hur mycket motstånd hos sina egna ska den personen behöva möta och försvara sig mot? Vad finns det för gammalt skräp som media kan leta fram för att försöka fälla?
En sak som är säkert och det är att den nya partiledaren inte kommer få någon dans på rosor, för lätt verkar det definitivt inte vara att leda ett parti som dessutom håller på att förändras.
Själv vill jag inte öppet spekulera i vem som tar över efter Mona Sahlin, men det är klart att man påverkas av media, partikamrater och folk utanför partiets famn. Just nu är det full dragkamp hos mina små figurer och tyvärr verkar djävulens axel vinna, det vill säga sidan där man får nöja sig med och ställa sig bakom det valberedningen och extrakongressen slutligen kommer fram till. Men på min andra axel med ängeln, dit min mage och mitt hjärta hör, håller ängeln på ett eget litet förslag om hur det skulle kunna se ut. Men änglar berättar inte hemligheter, därför stannar den kvar ...