Ett av vår tids större misslyckanden är att allt fler ungdomar tvingas att bo kvar hemma hos sina föräldrar. Under det senaste decenniet har antalet ungdomar mellan arton och tjugofem år som bor kvar hos sina föräldrar ökat med sex procent. Det är mer än femtiotusen ungdomar som vill få chansen att forma sitt vuxenliv och slå sig fri från sina föräldrar men som inte får chansen för att de inte har en bostad. På många håll handlar det om att det är sådan bostadsbrist att det är stört omöjligt att få tag på ett boende. På andra håll finns det lägenheter, men då till sådana hyror att ungdomar inte klarar av att betala vad det kostar om du inte tillhör den lilla minoritet som är född under gökträdet så att föräldrarna kan bekosta ditt boende.
Bostadsbristen för ungdomar är inte längre ett storstadsproblem. Det börjar dyka upp lite varstans, och det är faktiskt så att till och med i mindre kommuner är det svårt att få in foten för en ungdom på bostadsmarknaden. Ungdomsstyrelsen har visat att det råder bostadsbrist för unga i var tredje av de kommuner som har mer än tjugofemtusen innevånare.
Visst har det byggts bostäder på många håll. Men en stor andel av dessa har varit bostadsrätter. I de flesta av de hyresrätter som har byggts har hyrorna blivit alldeles för höga. Ingen ungdom som har en normal ungdomslön har råd att betala 6000-7000kr i månadshyra. Men vad får dessa ungdomar då höra? Jo att de nya lägenheter som byggs centralt inte är tänkta för dem. De är tänkta för människor som redan är väletablerade på bostadsmarknaden. Dessa ska i sin tur lämna efter sig billigare lägenheter i ytterområdena som ungdomarna kan ta. Detta kallar man så fint för nedsippring. Andra skulle nog kalla det för smulor från den rike mannens bord.
Att ungdomar ska få en chans att växa som individer och forma sina egna, självständiga, liv är nog så viktigt. Det handlar om att skapa nya trygga och ansvarstagande vuxengenerationer som kan bära upp vårt samhälle. Än viktigare är att låta dessa ungdomar växa som människor. Det om något är en mänsklig rättighet.
Men det finns ett annat värde också som alltför ofta glöms bort av de som är satta att utveckla våra samhällen. Det är samhällets attraktivitet som bostadsort för de unga. Och det är faktiskt sanslöst konstigt att man lyckas glömma denna aspekt då man gång på gång beklagar sig över befolkningsminskning och att det framförallt är de unga som överger våra kommuner.
Tänk vilken attraktionskraft det skulle kunna ha på unga människor om man såg till att det fanns bra ungdomsboenden i centrala lägen med överkomliga hyror. Att flytta från Piteå skulle då innebära att man försitter ett guldläge i form av ett bra boende. Det skulle säkert få fler att välja att stanna kvar, och få fler ungdomar att fundera på att flytta hit till Piteå.
Det är kanske så att Peter Roslund och Helena Stenberg skulle sätta sig på sin kammare och lägga upp en strategisk plan för hur man ska kunna skapa attraktiva ungdomslägenheter i centrala Piteå. Kanske är det rent av så att man bör tänka om kring den skyskrapa man planerar för, och i stället för att tro på nedsippring faktiskt satsa på att lösa problemet redan under första varvet. Det är i alla fall en tanke som man borde våga pröva utan att döma ut den på förhand. Bollen är i alla fall kastad. Återstår bara att se om det finns någon som vågar ta emot den, eller om den får falla fritt mot den kalla marken och snabbt täckas av glömskans vita fallande snö.