Att varje dag vakna och veta att Sverigedemokraterna är tredje största parti är en mardröm. Ett år har snart gått sedan det senaste riksdagsvalet. SD och deras huvudfrågor flyktingmottagande och tiggeri har lyckats hålla sig på den mediala dagordningen. Och i snart ett år har jag saknat ett unisont ställningstagande för en generös och human flyktingpolitik, mot rasism och för mänskliga rättigheter från alla andra riksdagspartier. Visserligen säger droppar partierna då och då något förslag, exempelvis Centerns och Folkpartiets om snabbspår i asylutredningen – men det är dags för kraftsamling nu.
Det stora problemet i Sverige är, som jag ser det, inte flyktingsmottagandet utan att SD växer. Att allt fler närmar sig fascismen sliter landet itu och skakar den värdegrunden om mänskliga rättigheter och jämlikhet. Denna spricka är hotfull.
Men trasigheten kunde skönjas redan när Alliansen kom till makten 2006 och den förstärktes av en politik som tillförde medelklassen allt större resurser samtidigt som en bild av ett utanförskap målades upp. Socialdemokraterna förmådde inte leverera en berättelse om vår tid – och tycks inte lyckas bättre nu. Ändå var S förr så duktigt på att skapa föreställningen om det jämlika ”folkhemmet”. Under decennier förmådde den föreställningen att trycka ner fascistiska tendenser och skapa en hyfsad känsla av solidaritet och enighet i befolkningen. Tendenserna fanns men tilläts inte komma upp till ytan. Där av det våldsamma behovet av att ”säga sanningar” som ”man inte får säga i Sverige”. Det svårt bedöma om det var så lyckat att undertrycka dessa farliga tendenser. Dagens situation kan förmodas vara en följd av bristande politisk insikt om att det inte går att leva på en illusion om inte alla gemensamt håller fast i den. Folkhemmet höll inte för de marknadsliberala rycken.
Mycket i politiken har kommit att kretsa om att ”skapa en berättelse om vår tid”. Här har SD varit skickliga på att utnyttja det utrymme som skapades av Alliansen att ställa grupp mot grupp på ett förenklat sätt och utfästa lösningar de inte behöver ta ansvar för. Än så länge.
Samtidigt, som magasinet Fokus belyste häromveckan, finns det annat att bekymra sig över, exempelvis de ökande sjuktalen. Fokus är inte de enda som påtalat detta oroväckande faktum, då och då har det rapporterats i nyheterna, men denna sakfråga drunknar i den hetsiga flyktingdebatten.
Det är inte så konstigt att sjuktalen ökar. Folk har nästan jobbat ihjäl sig på en allt osäkrare och otryggare arbetsmarknad. Nu har de gått in i väggen. Alliansens åtgärder för att få ner sjuktalen handlade mer om ”story telling” än verkliga insatser för fler, tryggare jobb, bättre arbetsmiljö och minskad stress. I stället doldes dessa frågor med hjälp av metaforen livspussel, vars ansvar att lösa vilar på individen. När arbetslinjen introducerades och fackförbunden tappade i styrka var detta lätt att förutse men i stället för att ta larmen om den ökade psykiska hälsan på allvar pressades människor av den alltmer inhumana försäkringskassan. Ett guldläge för ett parti som vill skapa en berättelse om hur flyktingpolitiken går ut över de sjuka.
Det är säkert bra att kunna skapa en berättelse som går hem i folklagren. Men en berättelse allena räcker inte utan måste också fyllas med substantiella politiska lösningar och klargöranden. Det är här jag försöker lugna mig själv med att SD inte kommer att lyckas. Utöver rikspolitikernas eviga gnäll om flyktingar har partiet inte mycket att komma med, särskilt på lokalplanet.