När Tage Erlander valdes till partiordförande efter Per Albin Hanssons plötsliga frånfälle 1946 visste knappt någon utanför regeringen vem han var. Direkt började kampanjerna. Den senile kung Gustav V kunde inte lära sig hans namn utan talade om "den där Erlandsson".
I den borgerliga pressen blev han idiotförklarad. Dagens Nyheter kallade Erlander för en nolla.
Inget dåligt utgångsläge, sa Erlander och satt sedan kvar som statsminister i 23 år fram till 1969 när Olof Palme tog vid.
Det tål att tänka på i dag.
Knappt hade det kommit namn från valberedningen på förslag till ny partiordförande och partisekreterare förrän Håkan Juholt skälldes ut av Dagens Nyheters ledarsida. Svenska Dagbladet uppmanade rent av Mikael Damberg att kandidera emot. Häpnadsväckande och inte minst en dolkstöt mot en annan bra partiledarkandidat. Att vara SvD:s man torde inte vara en fördel på den S-kongress som ändå är de som utser partiledaren.
Råd från högerns megafoner bör alltid få sova på trappan över natten innan de släpps in i arbetarrörelsen som sanningar.
Man kan dock stanna till vid dessa borgerliga recept för hur Socialdemokraterna ska utveckla sin politik och komma tillbaka.
En ny framgångsväg för Socialdemokraterna är enligt dem nästan alltid förnyelse i meningen ideologisk högervridning. Om bara S kunde acceptera lite flexiblare arbetsmarknadslagar, gilla sänkta skatter och storstadsmänniskornas värderingar skulle allt ordna sig. Vad de föreslår som lösning är att Socialdemokratin ska bli borgerligare. Socialdemokratin skulle alltså enligt deras borgerliga värderingar må bra av att gå åt höger.
Man kan inte utgå från att deras hetaste dröm är en stark och valvinnande socialdemokrati. De röstar på och arbetar direkt eller indirekt för de borgerliga partierna. Ändå vill de att S ska härma regeringens politik. Hur kan det komma sig?
Egentligen är det bara att se på resultatet. De senaste årens förnyelse av socialdemokratin har varit en formidabel succé. Ur borgerlig synvinkel.
För en borgerlig ledarskribent är huvuduppdraget att se till att Socialdemokraterna är svaga och förlorar val. I andra hand att om de vinner ska de vara så ideologiskt förvirrade och högerorienterade att de borgerliga grundvärdena inte hotas.
Kan dessa två strategier förenas - i att socialdemokratin går så långt åt höger att de blir oattraktiva för sin egen väljarbas - är succén ett faktum.
Sanningen är att socialdemokratin har mått mycket dåligt av att följa högerns ordinationer. Om man för ett ögonblick tar av sina egna ideologiska skygglappar blir slutsatsen att Socialdemokratins accepterande av nyliberalistiska principer - alltså förnyelse i synen på välfärdsstat och arbetslöshet varit en katastrof.
Att bli mer lika Moderaterna var ett dåligt råd. Olika partier roterar kring olika politiska koncept. Att överge sitt eget - i socialdemokratins fall historiskt mycket gynnsamma koncept - är riskabelt. Dessutom bygger högerordinationen på att Moderaterna skulle ha gjort en genuin ideologisk förändring när det i själva verket nästan bara handlar om hastigheten och retoriken i deras nyliberala projekt.
Ärligt talat, om det var som SvD:s ledarsida säger, att det inte är möjligt att vinna regeringsmakten i Sverige med en modern och progressiv socialdemokratisk politik för minskade klyftor - ja då kanske det faktiskt inte är Socialdemokraterna som ska föra den högerpolitiken. Vitsen för socialdemokratin är inte att statsministern har ett rött märke på dräkten och håller tal på första maj - utan att vi är en stark röst för en politik som skapar jämlikhet. Alltså är det viktiga att ha en egen kritik av samhället och den borgerliga politiken.
Även uttrycket att "vinna mitten" tolkas fel. Som om det fanns en mitt med en massa väljare som med sin plånbok som ledstjärna väljer utförare för samhället vart fjärde år. Just nu är det nog så, det är en del av de nya moderaternas projekt: "rösta på oss om du ogillar politik". Men det hänger också ihop med bristen på kvalitativ oppositionspolitik.
Vitaliteten i demokratin bygger på konflikt. Partierna ska ha olika program. Att högerns olika kanaler nu spottar ut sin frustration över att S-kongressen förmodligen väljer en partiledare som inte är tjusad av deras sirensång är naturligtvis bara en stor fördel. Äntligen har partiet en möjlighet att i verklig mening förnya sin politik utan att tro sig behöva följa rygg på Anders Borg.
Uppgiften för Håkan Juholt och Carin Jämtin blir att gjuta liv i en socialdemokratisk rörelse som lider av extremt dåligt självförtroende. Det kräver att socialdemokratin sätter punkt för 1990-talet som mentalt politiskt trauma.
Socialdemokratin behöver utveckla sin politik, men det är bara möjligt om man inte leker hela havet stormar med grundvärderingarna. Det är nämligen en politik som baseras på socialdemokrati som Sverige behöver. Vare sig ett stort kliv åt vänster eller höger. Utmaningen är att hitta ett rött sätt att erövra och flytta mitten vänsterut. Att påverka de där väljarna att tänka med hjärtat istället för plånboken. Men en sak kan vi veta. Borgerligheten räds inte en vitaliserad socialdemokrati av oro för att den kommer att förlora val. En förnärmad borgerlighet kan vara ett ganska bra utgångsläge.
Vi kan låta kampanjerna mot Juholt komma. De bär löfte om kommande segrar.