Revolten i Tunisien sänder chockvågor genom det diktatoriskt styrda Nordafrika och de feodala schejk- och kungadömena på Arabiska halvön och övriga Mellanöstern. Men det som hänt i Tunisien avslöjar också Europas och USA:s dubbelspel i denna del av världen. USA och EU talar om demokrati, men har i åratal stött diktaturerna vid Medelhavets södra stränder som ett värn mot "islamister" och verkliga eller inbillade terrorister, och som en barriär mot oönskad invandring från det ännu fattigare svarta Afrika.
Ändamålet har fått helga medlen. EU med sin uppsjö av deklarationer om och domstolar för mänskliga rättigheter har till och med bidragit till de fängelser som diktatorn Moammar al-Gaddafi spärrar in flyktingarna i under oacceptabla förhållanden. I spetsen för detta vämjeliga samarbete går den före detta kolonialmakten Italien, vars premiärminister Silvio Berlusconi gärna omfamnar den libyske diktatorn. Men även andra europeiska regeringar och EU-organ är inblandade i det diskreta samarbetet med Libyen.
När det gäller Tunisien, Algeriet och Marocko spelar den forna kolonialmakten Frankrike första fiolen. President Sarkozy var nära vän till den störtade diktatorn Ben Ali i Tunisien, och den franska utrikesministern Michèle Alliot-Marie lovade i inledningsskedet av revolten att hjälpa Ali att "sätta upp tunisiska ordningsstyrkor"! Som om det inte skulle räcka med 100 000 poliser! Det tog en hel vecka innan Frankrike ställde sig på tunisiernas sida mot diktaturen. Nästan lika länge dröjde det innan EU:s så kallade utrikesminister, den försagda baronessean Catherine Ashton, vågade sig ut ur kontoret och lova att EU skulle "stå sida vid sida med tunisierna". Ben Alis genomkorrupta maktparti RCD tillhör märkligt nog Socialistinternationalen. Vad tycker de svenska socialdemokraterna om detta?
Längre österut är Egyptens diktator Hosni Mubarak (som styrt landet sedan 1981) framför allt USA:s baby. Egypten är efter Israel det land som fått ta emot mest amerikansk hjälp under årens lopp. Jordaniens enväldige kung Abdullah II är en annan av USA:s och Europas kelgrisar i regionen, liksom kungahuset i Saudiarabien, vars medeltida styre accepteras trots grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är i det politiskt och religiöst konservativa Saudiarabien som den avsatte diktatorn Ben Ali sökt skydd undan det tunisiska folkets vrede.
Närmast att känna brandlukten från Tunisien är Algeriets president Abdelaziz Bouteflika som styrt landet sedan 1999 med stöd av militären. Men här tycks självbränningar än så länge inte hjälpa. Marockos kung Mohammed VI undertrycker också mänskliga fri- och rättigheter, och har hittills kunnat göra det ostört. Han har också tillåtits fortsätta ockupationen av Västsahara, ett land som erkänns av Afrikanska Unionen (AU). Hur Mohammed VI och andra envåldshärskare kommer att påverkas av händelserna i Tunisien återstår att se, men EU har fått sig en välbehövlig läxa och blir förhoppningsvis mindre tolerant mot diktaturer i fortsättningen.
Men nordafrikanerna kan inte vänta mycket hjälp utifrån. Revolten måste komma inifrån. Förutsättningarna för att störta diktaturen varierar från land till land, men ingen regim i regionen kan känna sig helt säker på att folket i längden kommer att acceptera förtryck, korruption och skriande ekonomiska orättvisor. Lyckas tunisierna verkligen kasta av sig den gamla regimen och skapa ett fungerande folkligt styre, kan landet bli en fyrbåk för demokrati och mänskliga rättigheter i Nordafrika och Mellanöstern.