2011 har varit ett händelserikt år - skrämmande och omvälvande, men också hoppfullt. När detta skrivs i mitten av juli står finanskriserna i Europa och USA i full blom. Betalningsinställelse i USA - kan någon riktigt fatta vad detta skulle innebära för världsekonomin? Och om det kostar Europa (ytterligare) 900 miljarder kronor att rädda lilla Grekland från att bli bankrutt, vad blir då notan för länder som Spanien och Italien? Har politikerna verkligen läget under kontroll, eller försöker de rida på en drake (=marknaden)? Vad får européer och amerikaner i slutändan offra för att räta upp sina vacklande ekonomier? Vilka politiska slutsatser kommer de att dra?
Naturkrafter var i gång vid jordbävningen och tsunamin i Japan, men den största långsiktiga skadan kommer att vållas av kärnkraftskatastrofen. Stora områden i det landfattiga landet måste överges för generationer framåt, akut energibrist råder och japanska livsmedel är ännu kontaminerade och ingen vet när de blir helt säkra igen. Förhoppningsvis är detta sista spiken i kärnkraftens kista. När tekniskt avancerade länder som Japan och Tyskland börjar tänka i nya banor, kommer det att hända saker.
Men mest omvälvande har förändringarna i arabvärlden varit. Det finns de som menar att kraften nu gått ur "den arabiska revolutionen" och att egentligen inte så mycket hänt. Men det är snarast ett resultat av att media flyttat uppmärksamheten till nya kriser, i någon mån också av västligt önsketänkande. På många håll i väst föredrar man "stabila" diktaturer framför osäkra demokratier, allt tal om mänskliga rättigheter till trots. Förväntningarna på snabba förändringar var möjligen också alltför uppdrivna.
Det är sant att flertalet diktatorer i Mellanöstern ännu sitter kvar. Men tre har redan fallit - Tunisien, Egypten och Jemen, vars härskare aldrig lär återvända från sin sjukhusvistelse i Saudiarabien. Två är på fallrepet - Libyen och Syrien - och kungarna i Jordanien och Marocko har köpt sig tid genom löften om reformer. Regimen i Bahrain sitter kvar med hjälp av USA (som har en flottbas i landet) och schejkdömena vid Arabiska viken. Men det är svårt att se en framtid för regimer som både förtrycker sina egna medborgare och en befolkningsmajoritet bestående av utländska gästarbetare utan några som helst politiska rättigheter. Det gäller även kungahuset i Saudiarabien, vars bekymmer inte inskränker sig till saudiska kvinnor som vill köra bil.
En sak är klar: Den arabiska revolutionen har skakat om alla regimer i regionen, inklusive mullornas i Iran och den israeliska ockupationsmakten, och den följer det arabisk-muslimska inflytandet i alla riktningar. Den har till och med inspirerat kineser. Det handlar om en revolt mot utsugning, korruption och förtryck och en diffus idé om frihet och demokrati, snarare än om ett färdigt politiskt program. Vi kommer att få se olika lösningar i olika länder, varav några kommer att ogillas i väst.
Valen i Egypten och Tunisien i höst ger en fingervisning om vilken riktning den arabiska revolutionen kommer att ta. Det är ingen brist på politiska partier, men en skriande brist på erfarenhet av styre under lagen, öppenhet och ansvarighet. Risken är stor för misslyckanden och återfall i despoti. De som ser terrorister bakom varje sanddyn, kommer att ha mycket att skrämmas med. Men det finns ingen väg tillbaka, och 2011 har redan skrivit in sig som ett stort år i arabernas moderna historia, och ett viktigt år för frihet och demokrati i världen.