Så jävla futtigt, rent ut sagt. En dom i Högsta förvaltningsdomstolen ger kommuner rätt att slippa betala omkostnader i samband med ledsagning för personer med intellektuella och psykiska funktionsnedsättningar. Flera kommuner, exempelvis Boden och Falkenberg har redan slutat. Eftersom jag har arbetat som ledsagare innan jag blev personlig assistent och även nu arbetar med människor i den så kallade personkretsen som kommer i fråga för ledsagning vet jag att möjligheten att komma ut är livsviktig. För att bryta isolering, för att få ett visst mått av självständighet och att känna samhörighet med resten av samhället.
Den nya domen innebär att en person med rätt till ledsagning måste betala ledsagarens omkostnader - om kommunen så beslutar. Det är inga spa-resor till Medelhavet det handlar om, utan om ett biobesök eller en fika på stan. Lagen säger att det får handla om tio tillfällen. Alltså inte en kommuns största utgiftspost. Bodens kommun har drivit ärendet till Högsta förvaltningsdomstolen och det gällde kultur- och fritidsaktiviteter.
Domen öppnar för att villkoren för en redan diskriminerad grupp kan försämras. Människor med funktionsnedsättningar har sämre levnadsvillkor på i stort sett alla områden än resten av befolkningen. Sämre ekonomi, lägre utbildningsnivå, högre arbetslöshet, sämre hälsa och en fortfarande alldeles otillräckliga möjligheter att delta i samhällslivet. I stället för försämring behöver rättigheterna för människor med funktionsnedsättningar stärkas.
LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, är en rättighetslag som ska medföra att personer med funktionsnedsättningar ska kunna vara delaktiga i samhället. När den kom på 1993 ett stort steg framåt både för den enskilda men också som en demokratiåtgärd. Den utgick från en vägledande princip om att enskilda inte ska drabbas av merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning. Att det nu görs möjligt att försämra LSS kan inte vara förenligt med varken den svenska handikappolitiken eller med FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning, som Sverige anslutit sig till.
Kommunerna är huvudman för LSS medan försäkringskassan är huvudman för LASS, lagen om assistansersättning. Det är rörigt. Varför huvudmannaskapet ligger på olika samhällsnivåer är oklart - men regeringen avser inte att ändra på det. Så framgör av propositionen Personlig assistans och andra insatser - åtgärder för ökad kvalitet och trygghet, från 2010.
Det är verkligt illa om fler kommuner följer Bodens exempel. Just i frågor som denna är jag kritisk till kommunalt självstyre. En rättighet ska vara nationell och inte godtycklig beroende på i vilken kommun man bor.
Ansvarig minister, Maria Larsson, uttryckte försiktigt i onsdags att hon kommer att följa vad som händer i kölvattnet av domen. Men hon tycks ha orubbad tilltro till kommunerna. Dessutom ska försäkringskassan kunna ge stöd till kommunerna för en enhetlig tillämpning av LSS.
Jag ser gärna ett tuffare uttalande i stil med: Regeringen accepterar inga mer försämringar för personer med funktionsnedsättningar. Det är inte värdigt en demokrati av vårt snitt." Helst av Birgitta Ohlsson, minister med ansvar för demokrati och mänskliga rättigheter. Oavsett vad man tycker om hennes folkpartifärg står det klart att hon värnar om mänskliga rättigheter. På riktigt.