Jag kan inte hjälpa det. Men kära systrar och bröder, ibland tvivlar jag.
Om det är värt att sticka ut hakan.
Om det är värt att bli så förbannad att tänderna gnisslar, eller så beklämd och ledsen, ja ibland också rädd.
När jag såg denna film med skribenter som läser upp hotbrev, väcker det inte bara avsky hos mig utan även en känsla av lättnad. Jag är inte ensam om att motta kränkande mejl och kommentarer. Som politiker får man tåla en del, det köper jag. Människor jag möter är många gånger pressade, rädda och därmed också arga och uttrycker sig inte alltid aktsamt. Det köper jag. Arbetslösa, utförsäkrade eller rädda för att bli det. Ett exempel bara. Finns många rädslor här i världen.
Men vilka rädslor är det som driver män, för det är män företrädelsevis, som skriver hatmejl med allt från de små påhoppen som "dum blondin, korkad, intelligensbefriad" till " när blev du knullad sist? Du borde våldtas, låsas in och kasta bort nyckeln" oftast som reaktion när jag skriver om behovet av att arbeta för ett jämställt samhälle. Vad är de rädda för?
Att förlora makt? Är det så att när de läser på något vis känner av obehaget i att få sitt värde förminskat pågrund av sitt kön? Är det det som får dessa mejlskrivare att "gå loss" i frosseri bland nedsättande ord och ibland till och med ta till hot.
Senast i veckan kom ett mejl, om hur dum och pinsam jag är som inte tycker att det är okej att skolan behandlar unga som vågar ha en åsikt om sexism illa, en västanfläkt i jämförelse med mycket annat. Och denna gång undertecknat med namn. Känns ändå alltid lugnare när det finns någon som i alla fall står för sitt ord. Det är värre med de anonyma. Ändå. Vilka är de som hatar på avstånd?
Jag kan inte hjälpa att jag inte bara funderar i varför utan också vilka? De har inget tydligt signum vad jag vet.
Är det samma personer som klappar mig på huvudet, eller ignorerar mig på olika möten. Eller är det han som efter ett, i mitt tycke viktigt samtal om bostadspolitik, tog det som intäkt för att komma till hotellrummet och sedan fick ett nej tack till svar. Är det han som sitter tigande genom besöket, och bara blänger argt? Eller är det någon av dem som är artiga, verkar intresserade, engagerade som i själva verket inte pallar trycket av att hålla upp fasaden som rasar i sina mejl?
Det är ibland lätt att bli paranoid, förtvivla och bli bitter.
Ibland blir jag bitter på mig själv. Exempelvis när jag blir lättad för att jag inte är ensam om att få skiten. Eller för att jag blir så själaglad då någon man verkligen står upp för att de tycker att arbetet mot ett jämställt samhälle är viktigt. Eller säger ifrån när någon annan man agerar kränkande mot mig som kvinna. Jag blir så tacksam, så innerligt tacksam att jag sedan skäms att jag bär på de känslorna över något som ju faktiskt borde vara självklart. Men det är det inte.
I vissa stunder känner jag för att bilda BFF. Bitter-Fittornas Förening.
Men jag tänker inte slösa min energi på att bli bitter, det leder ingen vart. Förgiftar en inifrån och förlamar. Det gäller att istället markera att hatet inte är okej, kräva att det tas på allvar, slipa argumenten, hitta styrka och inspiration hos varandra. Så därför kära systrar och bröder.
Don´t get bitter, get better.