När finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt talar om kommande budget hörs ofta uttrycket reformutrymme, det vill säga det utrymme som finns tillgängligt för reformer eller skattesänkningar om överskottsmålet ska hållas. Allt som oftast framstår detta reformutrymme som om det uppstår i oberoende till hur den övriga statsbudgeten utformas. Men så är det naturligtvis inte.
Ekonomiprofessor Lars Calmfors försöker i en debattartikel i DN reda ut begreppen och förklara hur det så kallade reformutrymmet skapas och hur det solklart hänger samman med den ekonomiska politik som förs. Lars Calmfors slår i artikeln fast att skatteintäkterna, vid oförändrade skatteskalor, stiger automatiskt i takt med att Bruttonationalprodukten i landet stiger. På andra sidan i statsbudgeten finns det en rad poster som hålls på samma faktiska krontalsnivå år från år, eller som indexeras på ett sådant sätt att kostnadsutvecklingen går långsammare än vad intäktsutvecklingen gör. Exempel på frysta kostnader är barnbidraget, högsta arbetslöshetsersättningen och under den borgerliga regeringen också statsbidragen till kommunsektorn. Exempel på kostnader som tillåts öka i lägre takt än vad BNP gör är sjukpenningen, föräldrapenningen och garantipensionen. Förutom detta så får inte statliga myndigheter kompensation fullt ut för löneökningar. Sammantaget innebär detta att statens finanser förstärks med 0,4-0,5 procent av BNP årligen – utan aktiva beslut – vilket motsvarar mellan 15-18 miljarder kronor årligen. Detta är alltså resultatet av urholkade reformer och dolda besparingar. Så långt Lars Calmfors.
När socialdemokrater kritiserar regeringen för den försämrade välfärden försvarar sig regeringen ofta med att den statsbudget som de beslutat om för 2013 är avsevärt större än den som den socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig 2006. Omkring 150 miljarder kronor högre är den siffra som brukar nämnas. När man jämför statens utgifter mellan år 2006 som låg på 33 procent av BNP med den andel som Anders Borg eftersträvar att uppnå 2014 på 27 procent så skulle ökningen ha legat på 267 miljarder kronor. Skulle statens utgifter ha legat på samma andel av BNP som 2006 skulle omkring 117 miljarder kronor till ha behövts. Om man till detta lägger att alliansen sänkt skatterna med omkring 150 miljarder kronor inser man att ytterligare 33 miljarder kronor tagits i form av besparingar inom välfärdssektorn.
Den fråga som nu måste sättas i centrum för den ekonomiska debatten är vilka ambitioner vi ska ha på det välfärdspolitiska området. Ska välfärden hållas på samma nivå som tidigare, ska den sänkas eller ska ambitionerna höjas. Vad svaret blir får effekter på hur den ekonomiska politiken måste utformas. Ska väljarna kunna ta ställning till de skattesänkningar som gjorts och som planeras måste man få klart för sig vilka välfärdspolitiska konsekvenser detta får. Eftersom regeringen har all anledning att mörka i frågan så måste Socialdemokraterna visa vilka effekterna blir i form av mer av ytterligare urholkningar av reformer och fler dolda besparingar.