Diskriminering av kvinnor på jobbet
JÄMSTÄLLDHET Diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet ökar kraftigt. Det som mest oroar är att den snabbt ökande andelen anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen beroende på graviditet och föräldraledighet. Lägg därtill att sysselsättningsgraden bland kvinnor med småbarn har minskat med tio procent de senaste decenniet. Det verkar som om vissa företag tar sig friheter som strider mot jämställdhetslagen.
Kvinnor med småbarn diskrimineras på svensk arbetsmarknad. Ofta sägs de upp på grund av arbetsbrist. Söker de nya jobb blir det nej tack från arbetsgivare, som är rädda för föräldraledigheterna och många sjukdagar.
Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I grunden skulle barnafödande inte vara ett problem för att behålla ett jobb. Redan 1939 blev det förbjudet att säga upp kvinnor på grund av graviditet, men det tycks vara något som gått vissa arbetsgivare förbi, eller så tänjer man på arbetslagstiftningen.
När någon sägs upp för att hon är gravid hänvisar arbetsgivaren ofta till arbetsbrist. Därmed saknas möjlighet för den anställde att få rättvisa. Det handlar om könsdiskriminering. Visst måste det gå att förena barn och arbetsliv.
Grundläggande för de allra flesta av oss är trygghet i anställningen och möjligheter att påverka vår egen arbetssituation. Även bland de alltför många som i dag har projektanställningar, och andra tillfälliga anställningar, är drömmen om ett fast jobb med den grundtrygghet som detta innebär den viktigaste framtidsfrågan.
Därför är det oroande hur lättvindigt många företag tar på människors strävan efter raka regler och trygghet i jobben. Det verkar som om anarkin på detta område ökat. När godtycket blir alltför utmanande måste samhället säga ifrån. Dessutom måste facket ta ett större ansvar.
I dag vet vi att att det är mer regel än undantag att unga kvinnor inför en anställning tillfrågas om de är gravida eller planerar att skaffa barn. Om någon skulle svara jakande på en sådan fråga har de också i princip tackat nej till jobbet. Vi vet också att både kvinnor och män som tar ut sin rättmätiga föräldraledighet kommer efter i löneutveckling. Deras möjligheter till att avancera på jobbet begränsas.
Mycket tyder på att arbetsrätten inte hängt med i utvecklingen. Det som var knäsatt på 1970-talet gäller inte på samma sätt på 2010-talet.
Anställningsformerna har luckrats upp. Den så kallade flexibiliteten har blivit en helig ko. Arbetsgivarna utnyttjar alla de kryphål som lagen tillåter.
Egentligen borde bevisbördan vid uppsägningar av kvinnor med småbarn ligga på arbetsgivaren. Denne ska kunna visa att en eventuell uppsägning i realiteten beror på arbetsbrist och att turordningsreglerna följts. Facket har naturligtvis en viktig roll som vakthund. Arbetsgivare som inte sköter sig borde hängas ut på samma sätt som de företag som Allmänna Reklamationsnämnden listar för att de inte följer god affärssed.
Det kan inte längre vara anständigt att arbetsgivare i godtycke kan behandla kvinnor hur som helst. I botten ligger förstås fördomar, och en traditionell syn på att männen i ett förhållande alltid är den part som tjänar mest och att de därför ska värderas högre på arbetsmarknaden. Något som naturligtvis är nonsens.
Sedan är det en annan sak att det måste finnas öppningar för praktiska lösningar för företag och anställda. Men dessa ska ske genom ömsesidiga överenskommelser. Inte under det som i dag så gärna samlas under det utslitna ordet "flexibilitet". Människor är inte ting.