IDA ELIASSON: Dialog och ansvar för barnens skull

Det är augusti, slutet på sommaren och början på nya äventyr och utmaningar. Det är början på nya vänskaper och kunskaper. Men augusti innebär för många barn även klumpar i magen, ångest och krav. Jag syftar på skolstarten. Långt ifrån alla barn finner glädje i att skolan startar. De räknar ner samtidigt som klumpen i magen växer sig större. De vet vad som väntar. Andra elever som står i korridoren och ropar kränkande ord, lärare som inte lyssnar och föräldrar som tycker att det är skolans ansvar att ordna upp saker. För dessa barn blir skolstarten början till ett helvete.
Jag kommer själv ihåg klumpen i magen. Känslan av att man hellre ville ligga kvar i sängen, än att stiga upp äta sin frukost och sen ge sig iväg. Jag kommer ihåg alla tankar som passerade huvudet längst med vägen, vad skulle hända den här dagen? Skulle någon vuxen bry sig? Jag kommer ihåg hur det ropades kränkande ord och jag kommer främst ihåg hur lärarna totalt sket i hur jag mådde.
Inte blev det bättre när lärarna satt på utvecklingssamtalen och bad mig vara lite tystare, ta lite mindre plats och inte vara så känslig. Helt plötsligt var det mitt fel att andra elever var elaka och det var jag som skulle ändra på mig och de andra skulle få fortsätta hålla på.
Skolans värld är rätt skev ibland. Den är inte alltid så rättvis som man skulle vilja att den var.
Allt för ofta händer det att barn faller utanför, de faller mellan stolarna och de blir de högljudda barnen man säger till. Men de högljudda barnen är inte alltid de mest elaka. Mycket av elakheterna som förekommer i skolan sker i det dolda, i det tysta. På skolgården, inne i klassrummet eller på vägen till och från maten eller hemmet. Ofta sker det när ingen personal finns i närheten.
Det är ingen nyhet att det är så. Lärarna vet om det och många föräldrar vet om det. Trots det är det många gånger som ingen vuxen griper in och bryter.
Har man valt att skaffa barn så följer det med på köpet att man måste ta ansvar. Som förälder har du ansvar att faktiskt fråga ditt barn hur det mår. Då menar jag inte att man ska fråga snabbt när man tar för sig av middag. Utan föräldrar måste ta sig tid att faktiskt sitta ner med sitt barn. Barnen behöver en vuxen som faktiskt bryr sig och som lyssnar. Barn säger inte rakt ut när det mår dåligt, det kan man ibland tvingas dra ut ur dem. Det kan ta tid, men barnen behöver den tiden.
Lärarna måste också fråga hur barnen mår. Som lärare får du förtroende av föräldrarna att ge deras barn kunskap. Kunskap i allt från praktik till teori. Du som lärare är föräldrarnas ögon under tiden som barnen vistas i skolan och det krävs att skolan och föräldrarna har en öppen dialog. Den öppna dialogen ska finns för barnets skull. Om lärare och föräldrar hjälps åt, visar för barnen att de finns där för barnen skull, om de tar sig tid att lyssna på barnen och verkligen hör sig för om hur barnen mår så tror jag att mycket av den ångest som många barn känner inför skolstarten försvinner. Barn behöver trygghet och kärlek, de behöver någon som lyssnar och som bryr sig. Det gäller alla barn, de högljudda likväl som de tysta.
Om lärare och föräldrar hjälps åt kommer inte skolan vara en plats där klumpar växer i magen och där ångest hellre får en att vilja stanna hemma. Om lärare och föräldrar hjälps åt så kan skolan bli en plats där barnen får utvecklas och möta utmaningar med glädje och nyfikenhet. En plats där barnen kan känna sig trygga och där barnen får känna sig hörda och sedda. Det är alla barn värda.