Läraryrket var en gång i tiden ett av samhällets verkliga högstatusyrken. Gemene man såg upp till läraren och lärarens position som en av nyckelpersonerna i samhället var ohotad. Så är det inte längre. Läraryrkets attraktivitet har sjunkit med rasande hastighet, och läraryrket är inte längre ett förstahandsval för många av landets lärarstudenter. Lärarutbildningen har i stället blivit ett reservalternativ som man tar till när man inte kommer in på en annan utbildning.
Naturligtvis finns det ett stort antal lärarstudenter som valt sin utbildning utifrån ett brinnande engagemang för skolan och för eleverna. Människor som har en passion för våra ungdomar och deras lärande och utveckling.
Oavsett vilken kategori som dagens lärarstudenter tillhör går de efter avslutad utbildning ut i en ofta hård och slitsam tillvaro med dålig lön. Detta ger till effekt att en alltför stor andel av de färdigutbildade lärarna lämnar läraryrket efter kort tid och söker sig till andra yrken.
Denna situation är ett av de verkligt stora hoten mot kvaliteten i den svenska skolan. Om många av de skarpaste hjärnorna inom våra ungdomskullar i ett tidigt skede väljer bort lärarutbildningen som alternativ när man ska söka till eftergymnasial utbildning så kommer detta påverka lärarutbildningens kvalitet, då den omedvetet kommer att anpassas till de studerandes nivå. Bristen på utbildade lärare riskerar dessutom att leda till att fler obehöriga lärare möter våra barn och ungdomar.
Hur har vi kunnat hamna i detta läge? Svaret är lika enkelt som skrämmande. I takt med att läraryrket kommit att bli alltmer kvinnodominerat har yrkets status sjunkit. Detta har fått till effekt att lärarlönerna halkat efter. Detta är inget unikt för läraryrket. Yrkeskategorier som blivit mer kvinnodominerade halkar efter lönemässigt. Så fungerar nämligen mekanismerna fortfarande i vårt samhälle.
Men det är inte bara löneläget som försämrats. Lärarnas arbetsmiljö har också försämrats i takt med att kvinnodominansen i yrket har ökat. Skulle ni kunna tänka er ett mansdominerat yrke där personalen accepterar att dela på de viktigaste arbetsverktygen. Knappast. Men så är det i skolans värld. En egen arbetsdator är för många lärare en utopi, och de arbetsstationer man har tillgång till är inte alltid de mest moderna. Det är helt enkelt skrämmande att den yrkesgrupp som ska bana väg för morgondagens samhällsbärare inte har tillgång till arbetsverktyg som ligger i frontlinjen.
Men det stannar inte därvid. Den psykosociala arbetsmiljön har blivit allt tyngre i takt med att samhällsklimatet hårdnat. Dagens lärare förväntas inte bara vara goda pedagoger, de ska närmast också fungera som psykologer, kuratorer och socialsekreterare.
Det är utifrån detta lätt att förstå att många studenter vänder lärarutbildningen ryggen. Lärarbanan ses inte som en framtidsbransch. Detta är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande och hotar att slå undan fötterna totalt för den svenska skolan. Men vad görs för att uppvärdera läraryrket? Årets avtalsrörelse kommer att ge en första fingervisning om det finns en vilja att höja läraryrkets status. Men det räcker inte med höjd lön. Lärarna måste också se i sin vardag att man satsar på att ge lärarna verktyg som ligger i frontlinjen av den tekniska utvecklingen, samt tillräckliga resurser för att kunna möta varje enskild elevs behov. Utöver detta måste lärarna också ges chans att fokusera på det som en gång drog dem till yrket, att få leda elevernas lärande.
Satsar man på detta kommer läraryrkets status att höjas. Då kanske männen återvänder till läraryrket så att statusen kan höjas ytterligare. För där männen finns - finns också statusen. Så illa är det fortfarande i vårt samhälle.