Kriget i Syrien fortsätter och tar allt grymmare former. Vad som började som fredliga protester mot en familje- och klandiktatur i den arabiska vårens spår, har efterhand utvecklats till ett religiöst och etniskt inbördeskrig, med både inhemska och utländska aktörer, en kamp om makten i regionen, som utöver de traditionella rivalerna Iran och Saudiarabien också berör Israel, Libanon och Turkiet, och därtill en politisk och delvis även militär kraftmätning mellan Ryssland och USA/Europa.
De olika nivåerna gör konflikten näst intill onåbar för diplomatiska initiativ. Redan talet om ett ”krig genom ombud” haltar. Det är lätt att se att Iran och Ryssland backar Assad-regimen militärt, politiskt och sannolikt även ekonomiskt. Det är heller ingen hemlighet att den sunnitiska upprorsrörelsen får vapen och pengar av de feodala diktaturerna vid Persiska viken med Saudiarabien och Qatar i spetsen (för att den kämpar mot Iran, inte för att den vill ha demokrati i Syrien). Men vilken roll spelar egentligen USA och Europa?
I Europa kan man inte komma överens om att upphäva det vapenembargo som ursprungligen var riktat mot Assad-regimen, men som nu förhindrar vapenhjälp till den väpnade oppositionen i Syrien. USA är inte berett att förse den Fria syriska armén (FSA) med vapen som kan stoppa al-Assads styrkor av rädsla för att de ska falla i händerna på militanta islamistiska grupper. Ryssland däremot har på sistone börjat leverera sina allra mest avancerade missiler till regeringssidan i Syrien, för att stoppa eventuella västliga försök att blockera syriska hamnar eller införa en flygförbudszon över delar av Syrien.
Så vad är det egentligen för förhandlingar som USA försöker få till stånd med Rysslands hjälp? Vem ska förhandla för vem? Rysslands inflytande över regimen i Damaskus är antagligen större än USA:s inflytande över de grupper som bekämpar regimen. Men efter militära framgångar på sistone är president Bashar al-Assad kaxigare än någonsin. Och även om al-Assad skulle kunna övertalas att dra sig tillbaka, lär hans allierade i regionen, Iran och Hizbollah i Libanon, inte vara beredda att släppa fram ett sunnimuslimskt styre i Syrien. Detsamma gäller för övrigt Assads egen minoritet, alawiterna, som fruktar repressalier om familjen Assad avlägsnas från makten.
Ännu svårare blir det att försöka tvinga fram en kompromiss på oppositionssidan. Även om det västligt orienterade FSA skulle förmås att acceptera något slags fredsplan för Syrien, kommer de militanta islamistiska grupperna, t ex al-Nusra-fronten, inte att göra det. Det finns vid det här laget hundratals lokala miliser i Syrien. Till dessa kommer kurder och palestinska flyktingar. Vem kontrollerar alla dessa grupper?
Talet om fredsförhandlingar får ses som ett försök från Obamas sida att vinna tid och dölja det faktum att USA inte är berett att ingripa i kriget. Något som för övrigt skulle innebära stora risker för en militär konfrontation med Ryssland, som har en flottbas och förmodligen även militära rådgivare i Syrien.
Kriget i Syrien har kostat 70.000 människor livet. 1,5 miljoner syrier har flytt landet. Sju miljoner syrier är i akut behov av hjälp. Den fruktansvärda sanningen kan vara att vi bara sett början på lidandet och förstörelsen i Syrien. Något ännu värre kan förestå. Och för var dag ökar riskerna för att konflikten i Syrien sprider sig till andra delar av Mellanöstern och utlöser en ännu större konflikt. Medan ett handlingsförlamat FN bara kan se på hur världsfreden hotas.