"Vi åker ju inte gärna till muslimska länder som ni förstår, men det var så billigt". Det danska paret hamnade bredvid min kamrat och mig vid middagsbordet i turistorten El Gouna, Egypten. Jag fick ett tryck över bröstet, tog för givet att de var islamofober och rasister. Min kompis slätade över och började prata om handboll. Jag kunde inte delta. Kände mig som en tryckkokare. Eftersom jag inte ville ställa till med en scen sa jag till sist att jag tar kaffet i baren. Annars hade jag sagt något i stil med: Själv umgås jag sällan med danskar, de är korkade tråkmånsar hela bunten!
Min vän, som är av typen glaset är halvfullt och inte halvtomt, såg också danskarna som islamofober men gjorde en välvillig tolkning. De hade ändå rest till Egypten och resan kunde medföra att de ändrar åsikt. Hon kan ha rätt.
Min tolkning är att när det väl passar så kan man utnyttja att det är billigt att resa till Egypten. Där kan man bevara idén om vit kristen överlägsenhet eftersom all servicepersonal var egyptisk och underordnad. Danskarnas yttrande malde i huvudet och jag insåg att ett utbrott hade varit kontraproduktivt. Det bästa hade varit att fråga vad danskarna egentligen menade och därifrån argumentera.
Som av en händelse hade jag köpt med mig Niklas Orrenius "Jag är inte rabiat". Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna. Han pekar bland annat på hur partiet omsorgsfullt odlar en snäv nationalistisk idé om svenskhet, där islamofobi är en ingrediens. Allt som faller utanför svenskramen hör inte hemma här, oavsett om det gäller människor eller minareter. Orrenius beskriver hur en tolerans för rasism gradvis genomsyrar samhället och en del Sverigedemokrater framhåller Danmark som gott exempel. Där vore det i dag konstigt att förespråka mångfald. Det är helt normalt att yttra sig som danskarna.
Sverige tycks vara på väg ditåt. Häromdagen hörde jag ett inslag på radions Studio 1. Det handlade om hur en kommunal skola i Jordbro stod inför nedläggning därför att alla elever i den "finare"- läs vita medelklassigare - delen av orten valde olika friskolor. Kvar i skolan gick elever från "höghusen" - elever från olika länder och med sämre ekonomi. En kvinna i finområdet fick anonymt berätta att hon inte ville att hennes barn skulle gå i en skola där man inte talade svenska rent och där betygsnivån är låg. Hon avskydde uttryck som "Hej mannen" och "värsta feta smällen". En följdfråga från journalisten hade kunnat vara vad hon ansåg om alla amerikanska uttryck som länge använts i svenskan. Man kunde också fråga om hon ansåg och hon och hennes barn är så osäkra i sin svenska identitet att de inte klarade av att möta något annat.
Egypten är högintressant. Revolten startade under våra sista dagar. Jag hade kunnat respektera om man väljer att inte åka till Egypten på grund av Mubaraks regim. En bekant, som jag förstås drog incidenten med danskarna för, undrade om jag inte själv hycklar när jag, trots diktaturen, åker till Egypten. Han har helt rätt. Min egen utmattning, bekvämlighet och längtan efter värme, gick före alla etiska problem med att resa till ett fattigt land med gigantiska miljöproblem, förutom en totalitär regim, och leva gott i en vecka med all inclusive. Så jävligt är det.