Det stora bankrånet

DN-journalisten Knut Kainz Rogneruds "Det stora bankrånet" är den senaste i raden av höstens svenska boktitlar om finanskrisen. Denna välskrivna reportagebok är lätt att ta till sig, oavsett kunskaper i ekonomi. Bitvis gränsar den nästan mot romanen, och är fylld med mustiga miljöbeskrivningar, kuriosa detaljer och rika personporträtt. Men här kommer också en av bokens svagheter in. Rognerud har ibland ansträngt sig lite för mycket i sin litterära gärning, och för den som vill veta orsakerna till krisen blir utsvävningarna en aning frustrerande. Å andra sidan är det tydligt att författarens syfte inte har varit att skriva en debatterande text eller en fackbok. Detta är en berättelse, och den handlar om hur den svenska sparbanksrörelsen kunde förvandlas till ett vinstmaximerande och glupskt monster till bank, som bokstavligen gått över lik för att nå sina mål om svenskt och baltiskt bankherravälde. Redan i de första sidorna låter Rognerud läsaren ana de mänskliga tragedier som Swedbanks vettlösa expansion i Lettland skapat.
Författaren väljer medvetet att vara anonym i texten. Det är de intervjuade människorna som bär boken vidare, inte så att han förhåller sig okritiskt till vad de säger, tvärt om är det få av dem som slipper undan denna journalists kritiska granskning. Givetvis har Rognerud även noggrant valt ut intervjupersonerna, men det är de intervjuade som får ge sina versioner av hur krisen uppkommit. Rognerud har intervjuat inte mindre än 55 personer i boken, från lettiska bönder och rörmokare till politiska högdjur och svenska finansmän. Det är i sig extremt läsvärt att få höra hur exempelvis socialdemokraten Erik Åsbrink försvarar avregleringarna av finansmarknaden, hur Swedbanks ordförande Carl Eric Stålberg slingrar sig undan ansvaret för kollapsen i Lettland, eller hur finansmannen Robert Weil beskriver hur en svag löneutveckling och växande klyftor bäddat för ohälsosamt höga kapitalvinster. Men denna mångfald bidrar tyvärr också till en spretighet i boken. Den byter riktning flera gånger, och det är svårt att följa den röda tråden.
Den första tredjedelen är i stora drag en resa genom det svenska folkhemmets historia, gestaltad genom den svenska sparbanksrörelsens förändring. Swedbanks bravader i Lettland återkommer då och då. Därefter följder, med någon avstickare i den internationella finanshistorien, ett långt avsnitt om fiffel och båg i samband med 1980-talets svenska fastighetsbubbla och dess efterspel. 1990- och 2000-talens aktiehysteri ges därefter särskild uppmärksamhet. Denna tidsålder, får läsaren lära sig, tillhör finansvärldens alfa-hannar - inte minst Carl Eric Stålberg och hans tidigare vd på Swedbank Jan Lidén. Bokens sista avsnitt tillägnas dem som varnade för den globala finansbubblan innan den kraschade.
. Gång på gång hamras budskapet in: Det är de små sparbankscheferna, som känner sina kunder och finns till för dessas bästa, som är det moraliska föredömet. Swedbank, å andra sidan, har förlorat sina rötter och berusat sig på makthunger och girighet. Det är en sanning som även omfattar stora delar av det politiska och ekonomiska etablissemanget.
Lars Ahnland
larsahnland@hotmail.com