Politiker kan ägna sig åt tre olika slags regleringar. Den allra enklaste är ”det simpla politiska beslutet”.
Exempelvis kan de bestämma att affärerna inte ska få skylta med att de säljer snus. Och att snuset inte får vara smaksatt. Eller att dosorna måste se ut på ett visst sätt.
Det simpla beslutet har den fördelen att det kan genomföras med ett enkelt klubbslag i riksdagen eller fullmäktige. Det gäller bara att skrapa ihop en majoritet. Vilket det ofta finns om frågan är aktuellt brännande och lättöverskådlig.
Framförallt kännetecknas de simpla besluten av att motståndarna är lätta att känna igen. Om deras argument är tillräckligt genomskinliga blir det svårare att förhindra besluten. Men de är också lätta att ta tillbaka om de visar sig fungera dåligt.
Då är den andra sortens är de vanliga politiska besluten. Dessa är lite krångligare. De ger ofta inte ett omedelbart resultat som gör att för- och nackdelar lätt kan vägas mot varandra.
Denna typ av beslut hotar därför att skapa starkt motstånd från alla som föredrar det bestående.
Ett bra exempel på detta är den regionförändring som staten nu är på väg att genomföra. Vi har i dag en regional indelning av landet som skapades på 1600-talet. Vi har sedan länge vuxit ur den kostymen. Men ängsliga politiker har försökt undvika att dras in i det fasansfulla kattrakande som en sådan omläggning leder fram till.
Men detta är ändå ett exempel på politiska beslut som år att hantera, givet att någon är våghalsig nog att försöka, och att de beslutande krafterna lyckas uppbåda en vilja att åstadkomma något som gör världen bättre, eller åtminstone mindre dålig.
Värre är det med ”de stora politiska besluten”.
Här handlar det om beslut som är svåra att formuleras exakt därför att det utvecklingen är svåröverskådlig, många områden hänger ihop och många har starka åsikter.
Ett sådant exempel är integrationspolitiken. Det är ett område som rör allt möjligt, från kommunernas självständighet, sjukvårdens resurser, våra överenskommelser med EU, juridiska spetsfundigheter och tillgången på utbildad personal. Det handlar om bostadsförsörjning och barnkonventioner.
Under några årtionden har politikerna försökt hålla sig borta från de stora politiska besluten. Samhällsutvecklingen har i stora drag fått sköta sig själv. Främst därför att ingen har känt sig förmögen att ta sig an uppgiften att med järnhand styra samhällets inriktning.
Just nu finns det dock en längtan efter att politikerna ska göra just detta, ta kommandot.
Och nu är det inte bara medborgarna som önskar mer styrning, utan också näringslivet som ropar efter nationella program, samordning och mer satsningar på forskning, infrastruktur och bostadsbyggande.
Frågan är hur våra politiker kommer att hantera detta. Under lång tid har de fått lära sig att tjata genom politiska beslut. De simpla såväl som de vanliga besluten. Och de har lärt sig att sky de stora som pesten.
Nu kommer deras uppgift snarare att bli att försöka övertala omgivningen att de inte kan göra allt på en gång. Från att ha varit uppfattade som klåfingriga kommer politikerna att uppfattas som tröga.