BENGT-URBAN FRANSSON 0911-645&NBSP;28: Det räcker nog inte med förstoringsglas

Häromkvällen hälsade jag på en god vän. Vi kom att tala om den nya regeringen och den nye sjukförsäkringsministern Ulf Kristersson. Det var samma dag som han varit ute i media och kommenterat behovet av en översyn av sjukförsäkringsreglerna. I sin kommentar sade han visserligen att man med förstoringsglas ska leta efter fel och brister i systemet. Men huvudbudskapet var ändå glasklart: "Jag tycker det allra viktigaste är att vi är närmast kristallklara på att vi har gjort en väldigt viktig reform, och den ligger fast." Det var detta som min goda vän reagerat så kraftigt på. Och jag kan verkligen förstå henne. Av Kristerssons resonemang kan man dra slutsatsen att det viktigaste är själva reformen. Att det sedan finns människor som får fara mycket illa som en effekt av systemet är skönhetsbrister som man ska se över om man kan rätta till. Min vän tyckte att Kristerssons cynism var långt mycket värre än den känslokyla som Cristina Husmark-Pehrsson gav uttryck för på sin tid.

Och jag är böjd att hålla med henne. Om man ser de enskilda fallen som ett störande problem i systemet i stället för att se människan så är det en obehaglig cynism. Tänk om vi exempelvis skulle resonera på samma sätt kring rättssystemet. Det viktigaste är att vi har ett bra system. Om nu någon skulle råkas bli ett offer för rättsystemet och oskyldigt hamna i kläm så är det ju otur för denne, och det är ju olyckligt med sådan skönhetsbrister i systemet. Men det är inte särskilt viktigt att skyndsamt rätta till felen. Det måste få ta sin tid, och under tiden får den dömde fortsätta att sitta fängslad. Det är ju viktigt att inte förivra sig.

Jag läste en ledare i Sydsvenskan i ämnet och då känner man verkligen hur de kalla kårarna går längs ryggraden. Ledarskribenten i denna tidning skrev nämligen i sin ledare: "Sant är att regeringen gick hastigt fram. Sant är att konsekvenserna i enskilda fall blev riktigt olustiga." Nu vet jag inte om Sydsvenskans ledarskribent är en vän av de små orden, men inte skulle jag väl beskriva Annica Holmquists öde som enbart olustigt. Annica måste ju verkligen känna det som ett slag i magen att få läsa något sådant.
Ledarskribenten skriver avslutningsvis:
"En del av de ärenden som uppmärksammats i medierna tyder onekligen på att försäkringen har brister. Om det är regelverket eller myndigheternas tillämpning av reglerna som är problemet, är oklart. Men motståndarnas anekdotiska bevisföring är inte skäl nog att förkasta reformen i sin helhet. Det är det finstilta som bör granskas. Då är förstoringsglaset ett lämpligare redskap än motorsågen".

Det intressanta är att när man nu ska se över reformen ska man använda förstoringsglas och gå långsamt och noga till väga. Men när man skulle reformera sjukförsäkringen var det inte förstoringsglaset som var det viktigaste redskapet. Nej, då var det motorsågen och släggan som man tog till.
Jag har fascinerats över hur en del av mina vänner resonerar kring sjukförsäkringen. De var mäkta upprörda över att vi blandade in enskilda fall i diskussionen kring förändringarna. Dessa var det ju visserligen synd om, men systemförändringarna var ju viktigare. Och förresten kom människor i kläm tidigare också, då man lämnades utan rehabilitering.
Visst var det så att människor for illa i förra systemet också. Skillnaden var att vi då såg detta som allvarliga problem och funderade över hur vi skulle komma till rätta med dessa felaktigheter. Nu känns sådana fall mest som ovälkomna störningar i systemet.