I går besökte jag diskussionslunchen på Sossestugan, som jag brukar försöka göra när jag har tid och kommer ihåg det. Det är många gånger mycket intressanta samtal som förs, och de mest intressanta frågeställningarna brukar oftast komma upp som effekt av någon fråga eller kommentar som kommer lite utanför det ämne som dagens föredrag egentligen rört. Stickspår skulle säkert en del kalla det. Det är de som är riktigt intressanta, för de visar vad som upptar den människans tankevärld just då, vad som är viktigt för den personen just då.
I går fick jag mig en riktig tankeställare utifrån en fråga som kom upp i går. Frågan var kort och gott: Var förs det politiska samtalet i dag, i tider då det talas så mycket om Facebook, Twitter och andra sociala medier? Frågeställaren fortsatte med en reflektion kring sin bild av det nya samhället där det personliga mötet, i verkliga livet, får allt mindre utrymme.
En kvinna som för en tid sedan varit på ett arbetsplatsbesök på en arbetsplats där de anställda inte kund äta lunch eller fika tillsammans fyllde på med frågan hur vanligt det är i dag att det förs politiska samtal ute på arbetsplatserna. Det kanske inte är så vanligt som vi föreställer oss, eller hoppas. Jag insåg i vart fall att det inte är någon självklarhet. Och jag insåg också varför jag egentligen inte heller reflekterat över frågan om var det förs politiska samtal. Har man alltid jobbat på arbetsplatser där gemensamma fikaraster och goda möjligheter att äta lunch tillsammans med andra så är det inte lika lätt att upptäcka att möjligheterna till ett politiskt samtal på arbetsplatsen inte alltid är så stora. Lika svårt är det att upptäcka att det politiska samtalet inte är lika vanligt som tidigare då det i de miljöer där jag rör mig oftast pågår ett politiskt samtal.
Men det är kanske så att det politiska samtalet är lika vanligt men att de partipolitiska samtalen blir ovanligare. För det mesta som vi samtalar om har i någon form en politisk bäring i någon form. Men många gånger så tänker vi inte på den politiska dimensionen i frågan när vi pratar om den. Så är det nämligen, det mesta är i någon form politik - i ena eller andra änden.
Människors engagemang förändras också. Det är ju många som till exempel hävdar att ungdomar är mindre politiskt engagerade i dag än vad man var för tio-tjugo år sedan, men där visar attitydundersökningar på det helt motsatta. Ungdomar är betydligt mer politiskt medvetna och politiskt engagerade i dag än tidigare, men intresset och engagemanget tar sig andra former. Det partipolitiska engagemanget minskar. Man väljer helt enkelt att kanalisera sitt intresse på annat sätt.
För många ungdomar handlar det om att man vill engagera sig mer intensivt i en, men kanske under en kortare tid. Sedan går man vidare till ett annat område och lägger ner sin energi där en tid. Detta är något som man inte ska se som något negativt. Men det leder kanske till att vi får organisera det politiska grundarbetet på ett annat sätt så att det passar också dessa människor.
Jag har sett flera exempel på människor som börjat med att engagera sig i en fråga och som sedan upptäckt att man faktiskt kan påverka utvecklingen och därför kommit att engagera sig i fler frågor. Tack vare att man brann för en fråga så väcktes intresset för fler frågor, och för helheten.
Någonstans väcktes engagemanget i ett politiskt samtal. Ett samtal som ledde vidare djupare in i politikens vindlande labyrint. Därför är det viktigt att hålla det politiska samtalet levande, så att fler hittar vägar att kanalisera sitt engagemang. För det behövs fler som är beredda att ta ansvar för att forma morgondagen.