Det moderata folkhemmet
Dagens moderater menar att Sverige är ett bra land. Allt enligt Fredrik Reinfeldt. Per Albin Hanssons folkhem har dessutom blivit ett nytt ord i Reinfeldts vokabulär. Och han hyllar Tage Erlander och dennes politiska gärning. Allt vid Moderaternas arbetsstämma i Västerås.
Fredrik Reinfeldt, (M), vill vara vår tids socialdemokrat, men bakom allt fagert tal ser vi gammal högerpolitik.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ett spel för gallerierna? Ja, i mycket. I DN/Synovates augusti-
mätning tycks intresset för den nya moderata politiken vara ganska avmätt.
Partiet minskar till 26,7 procent av väljarstödet medan Socialdemokraterna når 36,3 procent, en ökning med 2,3 procent sedan förra mätningen. Avståndet mellan blocken är 4,7 procent till de rödgrönas fördel. Häromdagen noterade Sifo att vänsterblocket låg 4,2 procent framför Reinfeldts nya arbetarparti med sina tre små supporterpartier på släp.
Efter två år med högeralliansen ser en majoritet av svenska folket en regering av samma gamla Moderater som förr. Kosmetiskt förnyade, men när sminket krackelerar, och den nya förpackningen spricker upp ser vi samma gamla högerpolitik som förr. Det handlar om skattesänkningar och försämringar för dem som är arbetslösa eller sjuka. Landets pensionärer jobbar inte, därför får de inte del av de skattesänkningar på 85 miljarder kronor som regeringen redan drivit igenom.
Sanningen är den att de kraftigt sänkta skatter som alliansregeringen genomfört dels syftat till att åstadkomma ett systemskifte, dels till att berika dem som redan har det bra. Allt skulle bli bättre när skattenivåerna sänktes, hette det i alliansregeringens retorik. Detta helt utan känsla eller förståelse för att skattepolitiken är det fundament som krävs för att upprätthålla en rättvis välfärdspolitik, där alla är delaktiga. Skatter som är rättvisa och och ger rättvisa har alltid haft svenska folkets stöd.
A-kasseförsämringarna är en del av alliansregeringens "arbetslinje" som utgår ifrån att människor är lata, eftersom det inte vill söka jobb i hela landet. Dessutom bygger borgarnas arbetsmarknadspolitik på konstaterandet att arbetslöshet är individens problem, inte samhällets.
Att bekämpa arbetslöshet blir därför en fråga om de arbetslösas individuella situation, inte om de strukturella problem som finns på arbetsmarknaden. Då ger man sig i första hand på den drabbade individen. Istället för att lösa problemen. Det finns inga jobb att söka. Sedan må jobbcoacherna ta i så de spricker.
I elfte timmen aviserar alliansregeringen att man i budgeten nästa månad ska ge ytterligare resurser till en offensiv arbetsmarknadspolitik och till utbildningsinsatser. Drygt 8 miljarder, men samtidigt vill man sänka inkomstskatten med 10 miljarder för dem som har ett jobb. Logiken är märklig. Varför inte satsa vad som finns på att skaffa de allt fler arbetslösa riktiga jobb?
Men vad gör man inte då det bara är ett år kvar till valet medan allt fler borgerliga politiker från folkpartiledaren Jan Björklund till Maud Olofsson, (C), börjar revoltera mot Moderaternas brist på handling och deras fixering vid skattesänkningar som sänker välfärden. Även Göran Hägglund, (KD), säger nej till det fjärde steget i jobbskatteavdraget.
Pengarna behövs på andra håll. En liten revolt i vardande?