Ibland kan jag börja fundera över saker och nästan fastna i dessa funderingar. Det kan handla om olika företeelser eller fenomen, men det kan också handla om hur vi använder ord och begrepp.
Häromdagen skrev jag en ledare om att regeringen ville göra lagstiftningen om valfrihetssystem tvingande för alla kommuner. När jag läste en debattartikel som kristdemokraten och äldreministern Maria Larsson skrivit i ämnet så blev det mycket påtagligt för mig att vi står för väldigt olika frihetsbegrepp,
Maria Larsson avslutar nämligen artikeln så här:
"I vårt land hyllas på goda grunder mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Nära förbundet med dessa värden är också valfriheten, som dock inte alltid tillmäter sig samma status. Möjligheten att ha valfrihet är, menar jag, ett grundläggande värde i en demokrati. Låt oss se till att den möjligheten finns i all äldreomsorg, i alla kommuner."
Det blir med ens så uppenbart att Maria Larsson begränsar frihetsbegreppet till det negativa frihetsbegreppet, friheten från tvång och hinder. Det handlar om att slippa bli tvingad att ha just den äldreomsorg som kommunen erbjuder.
Och då blir också valfriheten i Maria Larssons värld av samma värde som mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati.
För mig är frihet något enormt mycket större än frihet från tvång. Frihet handlar om att ges möjligheten att utvecklas, att få förverkliga sina livsdrömmar och att kunna få bidra till samhällsbygget utifrån mina egna förutsättningar.
Ska man kunna uppnå denna frihet så måste vi också ha ett samhälle som möjliggör detta, som gör att jag inte fängslas av strukturer som klass, kön eller etnicitet. Friheten kräver alltså ett samhälle som kompenserar för sociala strukturer och löser upp de bindande band som kön och etnicitet kan utgöra.
Mitt frihetsbegrepp är således mer kopplat till positiv frihet, det vill säga en frihet som innebär att jag är fri på så sätt att jag har en rad rättigheter, exempelvis rätt till arbete, mat och bostad. I min värld så handlar frihet exempelvis om att jag, tack vare vårt samhälle, kunde välja att studera vidare på högskolan efter gymnasiet trots att ingen av mina föräldrar eller mor- och farföräldrar studerat vidare. Men tack vare att skolan kompenserat för denna brist så blev det ändå självklart för mig att jag både var kapabel till att studera vidare och skulle göra det. Tack vare att vi har ett generellt studiemedelssystem så kunde jag också klara av det ekonomiskt. Mina föräldrar hade ingen möjlighet att finansiera mina studier.
Hade vi haft ett system som det amerikanska så hade mina möjligheter att få något stipendium blivit det som avgjort om jag kunnat studera vidare eller inte. Nu var jag fri att göra det valet själv utan att begränsas av min sociala grupptillhörighet. Då var den friheten självklar för mig. Nu i efterhand inser jag att det inte alls var en självklarhet utan effekten av ett medvetet politiskt vägval. Jag hade helt klart visa politiker att tacka för min frihet.
För mig är frihetsbegreppet otroligt nära kopplat till jämlikhetsbegreppet. I ett ojämlikt samhälle är friheten begränsad för många.
Frihetskamp måste gå hand i hand med kamp för jämlikhet. Först då strider man för verklig frihet.