Den socialdemokratiska kriskommissionen genomför en rad seminarier där den socialdemokratiska politikens framtida utformning diskuteras. Härförleden möttes man på Bommersvik för att diskutera den socialdemokratiska utbildningspolitiken. Självkritiken var hög, och det med all rätt. Utbildningspolitikens område är ett typexempel på ett av de politikområden där socialdemokratin inte förmått definiera sin egen politik utifrån ideologiska ställningstaganden utan där man hamnat på defensiven och i stället kommit att definiera den egna politiken i relation till den folkpartistiska. Men detta är bara ett exempel.
En grundförutsättning för att det socialdemokratiska partiet ska kunna resa sig i ny prakt likt fågel Fenix är att vi tar kommandot över definitionen av den egna politiken. Så länge som vi sneglar på andra och reagerar på deras på politik i stället för att hålla den egna fanan högt kommer krisen att bestå. Då bli socialdemokratin något konturlöst och svårbestämbart som varierar över tid i takt med att motståndarens dagordning förändras.
Detta talade ordföranden för de tyska socialdemokratiska väljarna om i sitt linjetal vid deras senaste kongress och relaterade till den forne tyske SPD-ordföranden Willy Brandt när han slog fast:
"Den politiska mitten i Tyskland har aldrig varit en bestämd plats, aldrig en bestämd samhälls- eller väljargrupp. Den politiska mitten definieras inte av inkomst- eller yrkesgrupper och inte heller av en gång för alla fastställda politiska åsikter. Willy Brandts politiska mitt var något helt annat. Den var ingen fast plats utan utgjordes av själva problemformuleringsprivilegiet i samhället. Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta ... Det var inte något självklart. Det rådde enorma konflikter kring detta. Men Willy Brandt och SPD anpassade inte sina svar, utan kämpade istället för ett socialdemokratiskt tolkningsföreträde."
Men för att kunna skapa en situation där den svenska socialdemokratin ska kunna återerövra tolkningsföreträdet i den svenska politiken krävs en partiledning som till stora delar står fri från alltför starka kopplingar till de senaste årens misslyckanden. De socialdemokratiska gräsrötterna måste stå trygga i förvissningen att den nya partiledningen är beredd att våga pröva nya vägar för att få genomslag för våra socialdemokratiska grundvärderingar. Och dessa lösningar hittar man inte i gårdagens historia. Våra värderingar har samma bärighet
i dag som i den svenska arbetarrörelsens barndom. Det handlar om den enskilda individens möjlighet att vinna frihet från förtryck genom den solidaritet vi finner hos varandra. Den klassiska socialdemokratin måste helt enkelt finna sitt nutida uttryck.
Ska S kunna återvinna väljarnas förtroende så att det socialdemokratiska samhällsbygget kan fortsätta krävs stora förändringar på personplanet. Det är fler än Mona Sahlin som måste lämna socialdemokratins innersta maktrum om partiet ska bli trovärdigt i sin förnyelse. Det skulle vara välgörande om såväl partisekreteraren som gruppledaren i riksdagen lämnade sina poster i samband med valet av ny partiordförande. Då skulle socialdemokratin kunna få den nystart som så väl behövs.