Under veckan har jag som folkvald ledamot i Sametinget nöjet att kämpa för en framtid för det samiska folket, Sveriges enda urfolk. Vi möts denna gång i Åre, i ett hotell beläget högt uppe på en fjällsida, för att ta beslut om alla möjliga viktiga frågor. Efter många år av interna stridigheter har läget till slut stabiliserat sig, mycket tack vare statens destruktiva gruvpolitik som hotar att utradera samiska kärnområden för all framtid. Detta tydliga yttre hot har lyckats ena en församling som är känd för evig splittring.
Vad som saknas idag är därmed inte samiskt initiativ. Istället är det majoritetssamhället som, trots samiska kulturella framgångar (Gratulerar till segern, Jon-Henrik), i det fördolda fortsatt strävar efter att underkasta det samiska folket. Sametingets folkvalda plenum har oerhört lite att säga till om när det kommer till kritan är den största boven brist på medel. Även om goda beslut tas, så som att upprätta en hälsopolitisk handlingsplan eller att inventera samiskt näringsliv, finns inte de ekonomiska musklerna för att verkställa besluten. Flera år av politiska beslut ligger och dammar i väntan på en resursförstärkning som inte kommer. Sametinget är den enda statliga politiska institution som tvingas att konsekvent söka medel utifrån för att genomföra helt vanlig verksamhet.
Behandlingen som Sametinget utsätts för har bidragit till de politiska spänningar som tinget varit tvungen att hantera genom 20 år. Det är inte konstigt att vår talman ställer sin plats till förfogande i protest då de medel som finns tillgängliga inte är tillfredställande för att säkra den demokratiska processen. Majoritetssamhället blundar inför minoritetens problem och planerar med glädje nya intrång i områden som det samiska folket äger rätten till, även om det formella ägandet bytt händer genom industrikolonisation och rasistiska doktriner. På det har man dessutom slagit en klyfta samer emellan med den skeva och föråldrade rennäringslagen.
Miljöpartiet har i sin skuggbudget presenterat en resursförstärkning till Sametingets med 10 miljoner per år. Detta till en organisation som politiskt hanterar ett område som omfattar ungefär halva Sveriges yta, samt internationella åtaganden.Jag är rädd att det inte räcker särskilt långt, även om det är en början. De är även det enda parti som denna gång skickat en representant för att besöka Sametingets plenum, detta trots att alla partiledare fått en inbjudan.
Jag väntar nu på att Socialdemokraterna, som varit en stor del i att bygga upp det här landet, tar sitt ansvar och ser till att Sametinget slutar vara ett marginaliserat luftslott till organisation. Om vi ska kunna bygga upp ett långsiktigt hållbart samiskt samhälle i harmoni med nationella behov måste vårt folkvalda parlament tas på allvar. Det är inte bara en efterfrågan, det är ett krav utifrån de skyldigheter som folkrätten stakar ut.
Med de orden vill jag önska mina socialdemokratiska partikamrater hjärtligt välkomna till nästa plenum. Hoppas vi ses då!