I länder där man i hög grad strävar efter att utjämna skillnader i livsvillkor och livsmöjligheter har man bättre förutsättningar för att skapa en god ekonomisk tillväxt. Trygga medborgare som försetts med goda verktyg tidigt under sin uppväxt är bättre rustade för att klara morgondagens utmaningar och klarar lättare av de förändringskrav som ställs på dem i en allt mer globaliserad värld. Det är inget revolutionerande i sig, utan den uppfattningen kan nog de allra flesta ställa upp på.
I det här sammanhanget är det viktigt att tydligt poängtera skillnaden mellan utjämning av inkomster mellan olika grupper i samhället och utjämningen av livsmöjligheter för den enskilda individen. Mycket av det socialdemokratiska fokuset har legat på utjämningen av inkomster i samhället under livscykeln. För att på ett effektivt sätt kunna utjämna skillnaderna i livsmöjligheter mellan "starka" och "svaga grupper" i samhället krävs ytterligare insatser.
Den danske sociologen Gösta
Esping-Andersen har i sin rapport "Att investera i barn och utjämna livschanser", publicerad av Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg, slagit fast att bästa sättet att utjämna livsmöjligheter mellan individer med olika socialt arv är insatser långt ner i åldrarna. Esping-Andersen konstaterar att utbildningspolitikens möjligheter att utjämna livsmöjligheter är ytterst begränsade då sambandet mellan barns sociala härkomst och barnets livschanser grundläggs långt längre ner. Han menar därför att om ambitionen är att verkligen utjämna livsmöjligheter måste insatser göras långt längre ner i åldrarna än vad som görs idag. Det är, enligt honom, i förskoleåldrarna som de mest effektiva insatserna kan göras.
Enligt Esping-Andersen är det som händer i förskoleåldern fundamentalt för barns förmåga och motivation för inlärning i senare skeden i utbildningssystemet. I rapporten kommer Esping-Andersen fram till följande slutsats: "Den sociala härkomstens avtryck är således djupt inpräntade innan vare sig skolan eller välfärdsstaten spelar någon större roll i våra liv. Den logiska slutsatsen är att vi bör ägna mycket mer av vår uppmärksamhet åt vad som händer i familjen än åt utbildningspolitiken."
För att klara av att utjämna livsmöjligheterna måste man satsa offensivt på tre strategiska områden. Det första är att utjämna inkomstklyftor. Detta för att inte späda på effekterna av det sociala arv som barnen bär med sig. Det finns ett tydligt samband mellan föräldrars ekonomiska status och barnens resultat. Detta samband förstärks ytterligare om inkomstklyftorna förstärks. Speciellt oroande är det ökande antal barn som lever i familjer med ekonomiskt utsatt situation. I dessa familjer förstärks de negativa effekterna som det sociala arvet medför.
Det andra insatsområdet handlar om att ge föräldrar bättre förutsättningar att stödja sina barn i deras utveckling under den verkliga småbarnstiden. Här spelar föräldraförsäkringen en avgörande roll. Att ge föräldrar möjligheter att under den första viktiga småbarnstiden är av stor vikt. Detta måste i sin tur kombineras med stöd till småbarnsföräldrar så att den tid de investerar i sina barn kan nyttjas på bästa sätt. Här behövs särskilda insatser till de föräldrar som själva kommer från hem utan studietradition.
Det tredje insatsområdet är en satsning på att ge alla barn en sådan god kognitiv stimulans så att de skillnader som finns i barnens lärandemiljöer kan motverkas. Här handlar det om att i förskoleåldern ge alla barn en sådan stimulans att senare inlärning stimuleras och underlättas. Här spelar förskolan en avgörande roll. Varje extra satsad krona i förskolan ger mångfalt igen högre upp i utbildningssystemet. Detta borde utbildningsminister Jan Björklund verkligen ta till sig.
Om vi satsar tidigt och offensivt på förskolan och väl fungerande föräldrastöd kan vi kanske krossa det sociala arvets bojor och utjämna barns livsmöjligheter. Så nu måste vi våga prioritera stödinsatser långt ner i åldrarna i stället för att lappa och laga när barnen kommer högre upp i skolsystemet.