Visst är det fruktansvärt hemskt upprörande och ledsamt att Trump blev vald istället för Clinton!
Jaså?
Låt mig först repetera från tidigare föreläsningar i denna kolumn:
Vi går från en folkrörelsedemokratin till publikdemokrati. Det innebär att de politiska partierna inte längre är ryggraden i demokratin. De tvingas spela med i den mediala logiken för att ha en chans att bli förstådd av väljarna.
En politiker måste bli en mediefigur, ett varumärke känd för att vara känd, som kommunicerar på ett sätt som medierna finner intressant. Och den fråga som inte anpassas efter detta faller död till marken.
Partierna har blivit en del av statsapparaten med uppgift att tillsätta folkligt valda tjänstemän i kommun, landsting och stat. De utgör en slags legitimerade byråkratifunktion, ämnad att förklara för folk att skolor måste läggas ner därför att befolkningsunderlaget sviktar och resurserna är begränsade. Eller på bästa tv-tid förklara att globala marknader, internationella konventioner och EU-reglementet omöjliggör för väljarna att få allt de pekar på och att vi inte kan besluta hur som helst trots väljarnas bestämda åsikter.
Vi vet också att detta gjort väljarna förbannade. Det kokar en folklig vrede ute i landet, som riktas mot det politiska etablissemanget, intränglingar från andra kulturer och den eländiga politiska korrekthet som gör det svårt att prata om besvärliga frågor.
Låt oss till detta föra följande resonemang:
Att leva ett liv på sociala medier blir allt viktigare, eftersom det ger direkt förbindelse med väljarna, istället för att gå via journalisterna. Dessa förvandlas, från att vara ensamma om att ha kontroll över informationsflödet, till att bli proletariserade daglönare med uppgift att upprätthålla en hög grad av underhållningsvärde i industrin.
Medierna är nyhetsdrivna drömfabriker, inte verklighetsspeglande rapportörer. De lyfter fram det som är spektakulärt och rubrikvänligt. Medan det som är analytiskt och problematiserande tonas ner.
Digitaliseringen gör dessutom att folk kan bli sina egna redaktörer, anpassa sitt nyhetsflöde till en förstärkning av redan intagna ståndpunkter. Det kallas för ”nyhetsbubbla” och sägs leda till ”faktaresistens” när människor får möjlighet att filtrera bort det som stör den egna världsbilden.
Det är för övrigt exakt vad det politiska etablissemanget länge gjort, vilket också är förklaringen till mycket av politikermisstron.
Vad detta leder fram till kan vi se.
Väljarnas vrede har gjort att de gör revolution genom valurnorna. De sätter hellre käppar i hjulen för utvecklingen än accepterar politikernas påbud om Den Enda Vägen.
Makthavarna reagerar på detta genom att bryta staven över den okunniga bångstyriga plattformen befolkningen som låter sig fördelas av populistiska demagogiska folkförförare.
Kriget mot trumpismen har börjat. Och vi spanar nu efter vem som tänker ta den rollen i svensk politik. Höger vänster eller hönster spelar ingen större roll. Det viktiga är att det gängse gänget av blekfisar utmanas av någon som vågar tala ur skägget.