Antropocen är raka motsatsen. Instabil och med en stor risk att klimatet slå över i så skarpa förändringar att ekosystem, livsviktiga för vår överlevnad, går under. Den största drivkraften i denna övergång är utsläppen av växthusgaser, men även annan typ av miljöförstöring - försurning, nedhuggning av regnskogar och utsläpp av miljögifter - driver på utvecklingen mot en framtid där klimatet på jorden kommer bli allt mer instabilt.
Tidigare under våren publicerade ett antal forskare en artikel i
Nature där de visade att människan redan nu orsakat flera irreparabla skador på världens ekosystem.
Samtidigt som vi får en allt större insikt om vilka krafter det är vi leker med står politiken stilla
eller backar. Toppmötet i Rio slutade med ännu ett ickebindande dokument och vår näringsminister, tillika partiledare för "Alliansens gröna röst", centerns
Annie Lööf beskrev Sveriges ökning av utsläppen på 7 procent förra året i senaste partiledaredebatten i agenda som "En trend vi måste observera". Bara detta är bevis på att miljöfrågan är stendöd. EU-kris och lågkonjunktur har gjort världens politiska etablissemang helt handfallna inför denna livsavgörande fråga. Vid EU-toppmöte efter EU-toppmöte har Europas ekonomiska framtid diskuterats utan att ett enda ord nämnts om att vi står inför en miljökris av gigantiska proportioner. Senast så stora förändringar av klimatet skedde utrotades bortåt 70 procent av jordens arter.
Att EU-kommissionen skulle kontrollera så att EU-ländernas budgetar faktiskt innebar en sänkning av utsläppen snarare än att de följer nyliberala ekonomiska doktriner vore mer i linje med de utmaningar vi faktiskt står inför.
Sverige - som under en period var ledande i världen vad gällde omställning - står och stampar. De inhemska utsläppen har börjat öka och tittar man på utsläppen från vår konsumtion har vi följt ungefär samma mönster som resten av världen. Det har skett en skarp ökning av både utsläpp och mängden resurser som vår konsumtion tar i anspråk. Att tro att Sverige är en grön oas är en illusion. Vad vi snarare har gjort är att exportera våra utsläpp till länder som Kina och Indien.
Det är mot den fonden som Miljöpartiets språkrör Åsa Romson ställer sig i talarstolen i kväll i Almedalen i Visby. Miljöpartiet är det parti som har absolut högst förtroende i miljöfrågor, 46 procent hade störst förtroende för partiet i en mätning. Resultat är välförtjänt, de är de enda som faktiskt profilerat sig. Samtidigt har partiet tappat styrfart. Deras dogm om att de varken är höger eller vänster har styrt in dem på en väg där de tappat ideologisk glöd och med det tappat förmågan att faktiskt analysera världen och identifiera lösningar. Med deras väljarbas och fokus är det alltså helt i linje att klimatfrågan reduceras till terapi för storstadens medvetna medelklass som visserligen har råd att köpa ekologiskt men i övrigt har en konsumtion som vida överstiger det jorden tål.
Det är i ett sådant läge som socialdemokratin, både här i Sverige och internationellt, borde inse att den faktiskt sitter på de kanske tre viktigaste verktygen för att kunna åstadkomma den förändring som krävs: nämligen reformismen, jämlikheten och en sund skepsis mot det kapitalistiska systemet. Ska vi kunna åstadkomma en värld som håller sig inom de planetära gränserna krävs ett omfattade reformarbete. Det gäller allt från produktionssätt, till investeringsprogram i alternativa transportsystem till nya mått att mäta välstånd på. Att detta kan göras inom den kapitalism vi ser i dag är omöjligt, kapitalismen känner inga planetära gränser och hela dess fortlevnad baseras på ett ständigt ökande flöde av resurser och varor. Det krävs också en hög grad av jämlikhet för att kunna genomföra åtgärder som många gånger sätter vår livsstil på prov. Det kräver en känsla av att vi delar bördorna gemensamt.
Stefan Lövén har här en chans att ta socialdemokratin in i 2000-talet. Men det kräver det en intellektuell omdaningen eller med ord lånade av Kajsa Borgnäs, doktorand i grön tillväxt och tidigare ordförande för S-studenter:
"Att på djupet sätta sig in i klimat- och miljöfrågorna är som att lära sig ett nytt språk; det är jobbigt, det tar tid, man får traggla massa nya ord och siffror, man får försöka hitta en del nya intellektuella auktoriteter och grammatiken stämmer inte alltid med den man tidigare använt."
Visst krävs det att man slaktar flera av 1900-talets gyllene kor, men vad är alternativet. Vi vet att vi står på katastrofens rand.