Det är inte dags för mig och min man än att skaffa barn, men tiden närmar sig så småningom och det får mig att fundera över vilken värld de kommer att växa upp i. Kommer jag föda på sjukhus eller blir det en taxi? Kommer mina barn kunna vara lika mycket hemma med sin mamma och sin pappa eller kommer de ha en bättre relation med mig för att deras pappa är på jobbet istället? Kommer släkt och vänner att köna våra barn genom könstypiska gåvor, när vi vill ge de hundra möjligheter istället för två? På dagis kommer min son upptäcka att det inte längre passar sig att leka med dockor och min dotter får för första gången lära sig att hennes kropp inte är hennes egen, när personalen säger att pojkarna bara gör henne illa för att de tycker om henne. I början av grundskolan kommer min dotter börja tänka på hur hennes kropp ser ut, medan min son upptäcker vad hans kropp kan prestera och åstadkomma.
Jag är rädd att puberteten kommer och min dotter blir tafsad på mot hennes vilja, men ännu en gång kommer lärare att säga att det är så pojkar gör när de tycker om någon. Kommer min son lära sig att kvinnor har rätt till sina egna kroppar, eller kommer han hellre lyssna på dem som ger honom total frihet? Hur lär jag min son att inte våldta istället för att lära min dotter hur hon ska motverka våldtäkt? Kommer även jag att få henne att skämmas för hur hon klädde sig eller var hon befann sig om något inträffar?
Tänk om de börjar må dåligt. År av väntan på psykiatrisk hjälp, efter år av att de inte vågat berätta på grund av okunskapen och stigmatiseringen av psykisk ohälsa i samhället. Tänk om jag någonsin säger åt dem att bara rycka upp sig. Jag tänker ofta att jag aldrig ska bli en förälder som inte förstå, som invaliderar mina barns känslor och upplevelser. Jag är rädd för att bli ordentligt vuxen och glömma hur livsviktigt, vad jag då tror är små saker, känns när man är ung. Vad händer om de blir fysiskt sjuka? Det kanske inte finns en välfärd att lita på och de får vänta år på hjälp. Kanske är det bara försäkringssystem och vi kanske inte har råd att rädda våra barns liv.
Sedan kommer de att välja till gymnasiet med vetskapen att om de inte väljer rätt nu så kommer det inte gå att ändra sig, för komvux har begränsats till sådan grad att det inte är ett alternativ. De kommer att ta studenten och omedelbart försöka läsa vidare, om de har orkat ta sig igenom skolan. Efter universitetet bor de fortfarande hemma för det finns varken jobb eller bostad. Det är den uppväxten jag ser om mina barn skulle födas in i dagens Sverige med fortsatt borgerligt styre och fortsatta hårda könsroller. Det får mig att känna mig maktlös, för hur aktiv vi än är i vårt föräldraskap så uppfostras och formas våra barn även i skolan, under möjliga sporter på fritiden och av deras vänner och vänners föräldrar.
Främst oroar jag mig att de ska möta ett samhälle som inte bryr sig och som inte tar hand om dem när föräldrarna inte kan.