De senaste åren har industriavtalets procentpåslag kommit att fungera som riktmärke för de övriga avtalsområdena, och på senare tid har det procentpåslag som gällt i detta avtal i princip kommit att fungera som ett tak för de övriga avtalsområdena. Effekten av detta har blivit att den kvinnodominerade yrkesgrupperna har halkat efter i löneutvecklingen om man räknar i kronor och ören. Det är trots allt så att det är kronor och ören som räknas när lönen ska omsättas i korv, potatis och mjölk på affären.
För att åstadkomma en förändring i lönestrukturerna har LO-förbunden inom ramen för sin samordning kommit överens om att driva en satsning på de medlemmar vars löner understiger tjugofemtusen kronor i månaden genom att driva kravet på ett krontalspåslag för dessa grupper.
De löneskillnader som idag finns på svensk arbetsmarknad leder att en kvinna tjänar i genomsnitt fjorton procent mindre än vad genomsnittsmannen gör. Sett till hela livslönen innebär det att en kvinna kommer att tjäna ungefär 3,7 miljoner mindre än vad mannen kommer att göra.
Det är därför ytterst lätt att känna sympati med de lönekrav som Kommunal nu ställer gentemot sina arbetsgivare, och lätt att ha förståelse för att Kommunal är beredda att sätta hårt mot hårt. Stridsviljan är hög bland Kommunals medlemmar. Det är däremot svårt att förstå det hårdnackade motstånd som de möter från arbetsgivarhåll. Visserligen är det lätt att förstå att den arbetsgivare som endast räknar kronor och ören i den egna budgeten slår bakut, men samtidigt helt oförståeligt att man inte ser längre än näsan räcker och de närmaste budgetåren sträcker sig. För det handlar om så mycket mer än att få plus och minus att gå ihop på sista raden.
För de kommunala och landstingskommunala arbetsgivarna måste det också handla om att se om sitt hus inför framtiden. Det handlar nämligen ytterst om den framtida personalförsörjningen. Det handlar om vem som ska ta hand om mamma och pappa imorgon och dig själv när den dagen kommer. För de lågt lönesatta yrkena är det ingen kö till. Och ju mer som kampen om arbetskraften hårdnar desto svårare kommer de offentliga arbetsgivarna att få det eftersom vård- och omsorgsjobben inte är särskilt attraktiva. Idag är det inte många ungdomar som slåss om utbildningsplatserna på vård- och omsorgsutbildningarna.
Fackförbundet har varslat om en första våg av stridsåtgärder som ska träda i kraft den 29 april, där ungefär niotusen medlemmar i landet tas ut strejk och blockad. Det vore ytterst onödigt om detta varsel skulle behöva omsättas i praktiken. Om kommunerna och landstingen vill framstå som attraktiva arbetsgivare har de inte råd att säga nej till de krontalskrav som Kommunal för fram för dem med de lägsta lönerna. Att slå bakut kommer inte att höja attraktionskraften hos vård-och omsorgsyrkena.
Nu är det dags att göra praktik av alla vackra ord om jämställdhet och gå till handling. En uppvärdering av vård- och omsorgsyrkena är ett bra första steg. Vi får hoppas att SKL:s förhandlingsdelegation också inser allvaret i detta och går från ord till handling.