Att kvinnor har högre sjukskrivningstal än vad männen har är knappast någon nyhet. Bara här i vår har vi här i Piteå-Tidningen rapporterat om detta. Det som är skrämmande är att detta gap fortsätter att öka. Sedan förra året har kvinnornas sjukpenningtal ökat med 1,15 dagar medan männens sjukpenningtal endast ökat med 0,49 dagar.
Det är inte heller bra att Norrbotten fortsätter att redovisa högre sjukpenningtal än riket. För männen är skillnaden mindre än en tiondels dag medan skillnaden för kvinnor ligger på nästan sex tiondels dag. Bryter man ner detta på kommunnivå blir siffrorna för Pite älvdal än mörkare. När det gäller sjukpenningtalet för kvinnor så redovisar Arvidsjaur bäst siffror med 12,3 sjukpenningdagar, Älvsbyn 13,9, Piteå 14,9 dagar och Arjeplog 15,9 dagar. Männen i Piteå har lägst antal sjukpenningdagar i älvdalen med sina 6,7 dagar, Arvidsjaur 7,8, Arjeplog 9,0 och Älvsbyn 10,9 dagar.
Skillnaden i sjukpenningtal mellan kvinnor och män i Piteå ligger på hela 122 procent. Kvinnorna har mer än dubbelt så många sjukdagar som männen. Långt mycket högre skillnad än vad rikssiffrorna ligger på. Detta är verkligen värt att reflektera över. Någon förklaring måste finnas eftersom skillnaderna är så gigantiskt stora i Piteå. Vilken det kan vara kan jag inte svara på.
Men däremot är den generella skillnaden mellan kvinnors och mäns sjukpenningtal lättare att förklara. Förklaringen är visserligen inte bara en, utan det är flera olika faktorer som samspelar. En sak står nämligen helt klar, och det är att det är hela livssituationen som spelar in för sjukpenningtalen. En sak, som ger utslag för både män och kvinnor är det tuffare klimatet på svensk arbetsmarknad. Det gäller att springa fortare och prestera mer. Detta har ett pris, och de ökade sjukpenningtalen är en av kostnaderna för detta.
Att ökningen av sjukpenningdagarna inom den kvinnodominerade vården och omsorgen är störst står naturligtvis i samklang med de neddragningar som gjorts inom dessa sektorer under lång tid. En annan förklaring är att vårdtyngden ökat vilket gör att arbetet blir tyngre för väldfärdsarbetarna – och de är till största delen kvinnor.
När kvinnorna får ett allt tyngre arbetsliv så kompenseras inte detta av minskat dubbelarbete i hemmet. Nej, kvinnorna får fortsätta att dra de tyngsta stråna till stacken när de väl kommit hem från jobbet. I den studie som gjordes kring skillnader i ohälsa mellan kvinnor och män inom ramen för ”Piteå-projektet” studerades såväl arbetssituationen som olika sociala och kulturella variabler. Eftersom man inte kunde påvisa några skillnader som kunde förklaras biologiskt eller genetiskt så återstår bara de sociala variablerna som förklaringsmodell.
Detta innebär att om vi ska kunna komma åt skillnaderna i ohälsa mellan könen så måste fokus ligga på förändringar i hela livspusslet. Ett aktivt och systematiskt jämställdhetsarbete är nyckeln till problemet. En rättvisare fördelning av ansvaret för hem och familj, mer stöd till ensamstående föräldrar, bort med delade turer och ofrivillig deltidsarbetslöshet som i högre grad drabbar kvinnor, mer resurser till välfärdssektorn så att det kan komma fler händer in i vården och omsorgen är ett par åtgärder som borde ge positivt utslag på kvinnors sjukpenningtal framöver. Ska vi kunna sänka sjukpenningtalen för kvinnor måste vi satsa på ett koppel av åtgärder. Och vi måste. Vi kan inte fortsätta lägga kvinnorna på sjukpenningtalens offeraltare längre.