En gång i tiden myntade Olof Palme uttrycket "Politik är att vilja", och visst handlar socialdemokratin fortfarande om en vilja att förändra samhället så att fler får möjlighet att leva livet utan att begränsas av hinder i olika former.
Socialdemokratins yttersta grund är kampen för den enskilda människans frigörelse från sitt sociala arv. Detta har i allt för hög grad kommit att hamna i skymundan för den dagsaktuella politiken, och därmed har också den socialdemokratiska ideologin kommit att uppfattas som allt mer diffus och otydlig.
I gårdagens ledarkrönika "Vidgade horisonter" skrev Stig-Björn Ljunggren följande:
"Ett framgångsrikt parti måste bemästra konsten att väva ihop människor med en berättelse som får dem att känna det som om de är med i början av en bra film. Att vi är på väg någonstans, där våra vardagsbekymmer får lösningar, eller att det åtminstone tänds lite hopp mitt i jämmerdalens elände. Men istället verkar socialdemokraterna nöja sig med att uppfattas som ett anständigt alternativ till Alliansen. Som en kopia, men med lite mer finess och känsla."
Stig-Björn fångar i dessa korta rader en viktig insikt. Ett parti måste lyckas få människor fångade av den grundläggande beskrivning av verkligheten och den vision kring framtiden som man bär på. För en filmmakare handlar det om att åskådaren ska fångas av filmens inledning så att man stannar kvar och vill se var det slutar i förhoppningen att det goda ska segra över det onda.
Skillnaden gentemot den politiska sfären är inte så stor som man först kan tycka. Skillnaden är att filmen skildrar en fiktiv värld medan politiken handlar om din och min vardag och vår gemensamma framtid. När filmakaren fångar åskådaren genom en fängslande inledning handlar politiken om att träffa hjärtat och få människor att dela ens egen verklighetsbeskrivning. När filmens manusförfattare och regissör bygger upp en story som gör att du och jag fortsätter att se på filmen måste politikerna ha förmågan att berätta en historia om framtiden som gör att du och jag vill följa med på den framtidsresa som man vill genomföra. Därför är framtidsberättelsen så central om man ska lyckas.
Men för att kunna träffa väljarnas hjärtan med vår politik krävs en grundlig samhällsanalys. Dagens problem är inte desamma som de var när partiet grundades. Människors levnadsvillkor är helt andra idag, och de förväntningar på morgondagen som jag bär på ser ut på ett helt annat sätt än de förväntningar på morgondagens som min mormor bar på när förra seklet fortfarande var ungt. I sin ledarkrönika slår Stig-Björn Ljunggren fast att "en sådan samtidsanalys kan mycket väl ske med de värderingar och instrument som finns i bagaget från förr. Men inte för att bekräfta gamla uppfattningar utan för att ärligt söka efter en ny förståelse av samtiden. DET är att vidga horisonterna."
Kanske är det så att våra problem med att vidga horisonterna är förklaringen till att vi misslyckats med att träffa väljarnas hjärtan i tillräckligt hög grad så att de känt att det är vår framtidsresa de velat köpa biljett till genom att rösta på oss.
Ska vi förmå att träffa väljarnas hjärtan så måste vi kunna sätta in våra grundläggande och bärande värderingar om rättvisa, solidaritet, jämlikhet och frihet i ett samtida sammanhang och forma en framtidsberättelse som gör det möjligt att förena denna värdebas med de livsdrömmar och förväntningar på framtiden som dagens människor bär på.
Det handlar således inte att överge solidariteten som grund för vårt samhälle men vi måste ställa oss frågan hur denna solidaritet ska komma till uttryck i ett land som kommit att bli ett av världens mest, om inte allra mest, individualiserade samhällen. Detta är en smärtsam process för ett parti som har sin grund i ett kollektivistiskt samhälle och som allt sedan dess sett individualismen som ett rött skynke och ett hot mot vårt idealsamhälle.
Vägrar vi inse att slutsatserna 2012 måste bli annorlunda än de blev 1889 kommer vi få svårt att träffa hjärtat hos väljarna. Då kommer vi helt enkelt inte att uppfattas som relevanta.
Poängen är inte att vi ska kasta ut barnet med badvattnet. I stället måste vi förhålla oss till att barnet ser med andra ögon på sin omvärld, att badvattnet håller en annan temperatur än det gjorde då, att barnet vägrar tränga ihop sig med andra barn i badkaret på samma sätt som förr och att badkaret dessutom är betydligt lättare att ta sig ur för barnet än det var då. Frågan vi måste ställa oss är hur vi ska bemöta det barn som idag sitter i badkaret? Det är i skenet av detta som diskussionen om socialdemokratins framtidsuppdrag blir så viktig.
I debatten kring detta framtidsuppdrag behövs både du och jag. Därför hoppas jag att du också kommer på seminariet ikväll. Det finns platser kvar. Ring bara till tidningens växel och anmäl dig så att vi kan se till att fikat räcker till. Du behövs i den socialdemokratiska framtidsdebatten!