Det handlar om att hålla ihop Sverige
UTJÄMNINGSSYSTEMET I artikelserien om det kommunala utjämningssystemet beskrev vi i förra veckan den stockholmsmoderata kritiken mot systemet. I dag möter vi kommunalråden Britta Flinkfeldt Jansson och Peter Roslund som ger sin syn på systemet.
Peter Roslund menar att alternativet till ett utjämningssystem är höjda kommunalskatter i de kommuner som nu får stöd. Risken med detta är att det skulle leda till att fler som jobbar flyttar till kommuner med lägre skatteuttag.
Foto: Sanna Eriksson
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men det finns också en utbredd bild av att pengaströmmarna går från söder till norr. Ledande moderata kommunpolitiker i Stockholmstrakten brukar ofta raljerande beskriva systemet genom att säga att skattebetalare i Stockholm får betala för is- och simhallar i norr. När jag frågar Peter Roslund om detta uttrycker han sig så här:
"Faktum är att det finns en djup okunnighet om hur det egentligen förhåller sig. De stora bidragstagarna inom systemet finns i Skåne och Västra Götaland, inte i Norrland. Visst finns det enskilda kommuner i glesbygd som per capita får ett högt bidrag. Men deras invånarantal är så lågt att det knappt märks på totalen. De stora pengarna omfördelas inom Göta- och Svealand.
Vad gäller kostnadsutjämningssystemet så är faktiskt också Stockholms län bidragstagare, vilket de inte verkar ha en susning om."
Britta Flinkfeldt Jansson, kommunalråd i Arjeplog, tycker att utjämningssystemet har en viktig funktion. På frågan om vad hon ser som styrkan i utjämningssystemet svarar hon:
"Styrkan är att utjämningssystemet skapar likvärdiga förutsättningar för att alla kommuner och landsting ska kunna bedriva bra verksamhet. Genom att vi inom landet har en någorlunda solidarisk omfördelningsmodell skapar vi bra förutsättningar för att tillhandahålla välfärd oavsett var man bor."
Hon framhåller även att utjämningssystemet också har till funktion att utjämna skillnader som inte alltid är så uppenbara, och att vilka kommuner som i verkligheten tillför medel till det gemensamma svårligen låter sig speglas i statistik. Hon ger följande beskrivning:
"För att mäta en regions ekonomiska tillväxt används begreppet Bruttoregionprodukt (BRP), vilken uppgick 2006 till 755 tkr/sysselsatt för Arjeplogs kommun, vilket kan jämföras med 656 tkr för riket. För Stockholms län uppgick samma siffra till 777 tkr. Dessa siffror visar på att Arjeplog har en bra ekonomisk tillväxt i förhållande till storstadskommunerna. Hela länet ligger på en siffra om 703 tkr per sysselsatt.
Men - sett till capita uppgick BRP till 311 tkr för Arjeplog, jämfört med 319 för riket och 437 tkr för Stockholms län. Detta anser jag är ett tecken på vår åldrande befolkning, det vill säga att varje sysselsatt person försörjer fler i Arjeplog än på andra ställen. Ekonomisk aktivitet och en hög inkomst per invånare går inte alltid hand i hand."
Britta Flinkfeldt Jansson är också noga med att påpeka att skattekraft och tillväxt inte nödvändigtvis alltid följs åt. Hon menar att en hög skattekraft snarare återspeglar attraktiviteten i boendemiljö än en hög tillväxt kopplad till ekonomisk aktivitet.
Peter Roslund gör också ett påpekande som är mycket viktigt att lyfta i debatten. Han säger följande:
"Vad gäller enskilda norrlandskommuner, eller rättare sagt utflyttningskommuner, handlar det inte om ett geografiskt utjämningssystem utom om ett utjämningssystem över generationer. Den arbetsföra delen har flyttat, men lämnat sina gamla föräldrar kvar! Självklart ska de då också skicka tillbaka pengar så att dessa föräldrar får en bra ålderdom och omsorg. Man kan därför se det som en utjämning mellan generationer.
Lägg därtill att uppväxtkommunen betalat barnomsorg, grundskola och gymnasiestudier för personer som sedan flyttar till andra delar och arbetar och skattar där. Det är en investering om cirka 1,5 mkr per ungdom som hemkommunen satsat och som sedan inflyttningskommunerna får gratis och sedan enbart kan inkassera kommunalskatten från dessa personers inkomst."