STIG-BJÖRN LJUNGGREN: Det går nog vägen

Fast allianssympatisörerna är jubelglada för att de för första gången känner lite vind i seglen. Allianspartiernas framgångsrika mosamonakampanj - där de klämt fram allt som får liv i mumlet från undervegetationen - har fungerat. Dessutom har alliansen framgångsrikt lyckats med att själva framställa sig som opponenterna. De lade en ganska sävlig budget, i syfte att spara pengar som det går att försöka shoppa väljare för i slutet av valkampanjen. När de rödgröna lade fram sin motion lyckades alliansen därför få det att se ut som om det är de rödgröna som ska styra Sverige, medan de kämpar som folkets försvarare.

En sådan positionering förtjänar högsta betyget i kampanjstrategi. Och Socialdemokraterna bör försöka skaffa sig partiföreträdare som inte framstår som plattfötter. Då tänker jag inte på partiledningen, utan snarare på de breda lagren av partiaktivister som tycks sitta och rulla tummarna istället för att ta initiativ.
Men som sagt, jag tror det är en tillfällig svacka, när vi får den stora mätningen från SCB den 10 juni ska jag titta noga. Där kommer det att framgå om alliansen verkligen är uppe och snorklar syre på riktigt, eller om det är en småmätningssänka vi sett. Jag tycker också att vi ska observera ett par andra saker som ofta glöms bort när opinionsmätningarna diskuteras.
För det första är det inte bara Mona Sahlin som har dåliga förtroendesiffror. Det har också de andra små partierna, med ett lysande undantag, nämligen miljöpartiets Maria Wetterstrand. I övrig tycks väljarna betrakta partiledarna som något katten släpat in. Det är Fredrik och Maria de vill ha. De andra såg folket helst att de tjackade spikskor. För det andra är svenska väljare mycket tveksamma till att välja Centerpartiet och Kristdemokraterna. De är de stora förlorarna i alliansen, och tycks bita ihop trots att de är på väg att bli utplånade.

Det är i och för sig vackert att deras gräsrötter - de som finns kvar -accepterar detta bondeoffer för att hålla alliansen kvar i regeringsställning. Och Folkpartiet är inte heller så mycket att hurra över. De har inte fått mycket utväxling på sin politik, trots att den gått upp i falsett under senaste år.
Min prognos, att de rödgröna vinner valet, håller jag därför fast vid. Jag tror också - som förr - att det lik förbannat kan sluta med att Fredrik Reinfeldt sitter kvar med stöd av Sverigedemokraterna. Men om det nu är så att de rödgröna förlorar? Hur kommer jag då att förklara detta?

Följande punkter blir i så fall enkla att spotta ur sig:
1) Socialdemokraterna fortsatte att i huvudsak sikta in sig på att försvara bidragstagarna mot alliansregeringens övergrepp. Därmed lade de det arbetande Sverige i händerna på alliansen. Detta strategiska misstag innebär att alliansen kan komma att cementera uppdelningen av politiken i två block - ett för de "högproduktiva" och ett för de "lågproduktiva".
2) De besvikna alliansväljare som till äventyrs kan tänka sig att överge regeringen fick ett stort plank uppspikat framför sig. På detta har Vänsterpartiet fått klistra upp sina kvasirevolutionära affischer som skrämmer bort mittenväljarna. Därmed blockerade de rödgröna effektivt sina chanser att göra stora inbrytningar i det borgerliga blocket.
3) Därmed ser vi också vad som händer när den socialdemokratiska partivänstern får inflytande över de strategiska frågorna.
Men som sagt. Jag tror inte att jag kommer att behöva mobilisera några analyser av varför de rödgröna förlorade. Det är långt till valet. Nu kör vi in i kaklet så får vi gräla senare, om det inte går vägen.

Det går nog vägen

Enligt de senaste opinionsmätningarna är det nu jämna skägg mellan blocken. Fan tro’t. Själv misstänker jag att det är en tillfällig svacka som beror på rödgrön de-mobilisering och allianspartiernas mobilisering. Om några veckor har det rätat ut sig.