Vet du var den största delen av världens fattiga lever? Självklart i världens fattigaste länder, tänker du nog, och så var det för tjugo år sedan. Då levde nittio procent av världens fattiga i fattiga länder.
Men så är inte fallet längre. Idag lever sjuttiofyra procent av världens fattiga i vad man skulle kunna kalla medelklassländer. Länder som har ett något bättre ekonomiskt läge än de fattigaste. Men det handlar inte om vår definition av medelklass, utan om länder där medborgarna har mer än en och en halv dollar per dag att leva på.
Det handlar inte om länder där större delen av befolkningen lever gott, utan om länder där den ekonomiska utvecklingen kommit igång på ett hyfsat sätt men där det förbättrade ekonomiska välståndet är mycket ojämnt fördelat. Det ekonomiska lyft som länderna sett har stora delar av befolkningen inte märkt särskilt mycket av.
Detta är något som man måste ta med sig i utformandet av den svenska biståndspolitiken, och gör att frågan blir ännu mer komplex än den varit tidigare. För visst är det så att det även fortsättningsvis måste vara ett stort fokus på akut hjälp exempelvis vid svält och katastrofer och fattigdomsbekämpning i de fattigaste länderna som går ut på att se till att de fattiga i dessa länder överlever morgondagen. Naturligtvis måste också fattigdomsbekämpningen stå i fokus när det gäller de så kallade medelklassländer som har en stor andel fattiga bland sin befolkning, men här måste hjälpen ta sig ett annat uttryck än när det gäller den akuta fattigdomsbekämpningen i länder som helt saknar egna resurser att klara situationen.
I medelklassländerna måste fattigdomsbekämpningen ta sin utgångspunkt i att stärka medborgarna så att de får möjlighet att förändra sin egen situation. Här spelar demokratistöd en mycket viktig roll. Det handlar nämligen om att stärka människors möjlighet att kräva sin rätt och kunna påverka samhällsutvecklingen i en annan riktning än den man ser i sina länder just nu, och att bygga demokratiska organisationer som är starkare än sina frontfigurer.
Ur ett övergripande samhällsperspektiv handlar det om att stärka de samhälleliga strukturerna så att människor får en trygg, säker, fungerande och stabil vardagstillvaro så att man vågar och orkar ta tag i sin egen situation. Organisering är alltså ett nyckelord för ett lyckosamt biståndsarbete. Detta måste naturligtvis kombineras med stöd till uppbyggnad av länderna i övrigt. Det kan handla om att förbättra infrastruktur, ge utbildning på olika områden som stärker människors egna förmågor att klara sin vardag etcetera.
Det är utifrån dessa utgångspunkter som svensk biståndspolitik borde utformas. Men så är det tyvärr inte. Den svenska biståndspolitiken är idag alltför ensidigt fokuserad på akut fattigdomsbekämpning. Det bredare perspektivet i biståndspolitiken saknas nästan helt. Demokratibiståndet har satts på undantag. Detta gör att det svenska biståndets långsiktiga effekter ur självhjälpsperspektiv minskar. Den omorientering av den svenska biståndspolitiken som genomförts under biståndsminister Gunilla Carlssons ledning har skett utan någon större diskussion. Den måste nu upp till seriös diskussion och sättas under ny prövning.